Hey, Charlie!
(Kör fram till 5.35 om du har bråttom!)
Oslo!
Jag tillbringade kvällen på Crossfire i trevligt sällskap, med melodifestival på alla bildskärmar, i alla högtalare. Så oväntat att det blir Dolph Lundgren som ska representera Sverige i Norge. Men är det bara jag som tycker låten kändes bekant…?
Måndagskarameller
Townhouse in Landskrona. Snyggt, men aldrig att jag skulle kunna leva så transparent.
(Båda via Swiss Miss)
Det utomordentligt vackra muséet MUDAM har äntligen fått en sajt som inte ser ut som något från 1998. MUDAM: Acceuil. (Språkversionerna verkar lite approximativa.) Nu ser jag att den gamla sajten var en installation från 2001. Det var nog inte meningen att man skulle använda den för så banala saker som öppettider och lista över kommande utställningar.
Ingen människa i hela världen skulle kunna kalla powerpointmallen jag gör nu för “utomordentligt vacker”. Förhoppningsvis effektiv, dock.
Och nu är det slut på den här arbetsdagen.
Luxemburg, sista helgen i januari
Vintern fortsätter, det har snöat igen och jag är så glad.
Dammarna i stadsparken har frusit, men fontänerna fungerar fortfarande.
Bambusnåren lyser grönt mot snön, de verkar oberörda av att vi haft minusgrader i stort sett varje dag sedan början av december.
Annars är det mesta grått, brunt och vitt…
…utom himlen, förstås. Platanerna är nybeskurna och ser väldigt nakna ut.
Själv är jag nyklippt och har nya glasögon.
Rivningen av grannhuset har tagit fart igen.
I går var vi på en dansföreställning och länkar till några fantastiska verk som vi såg finns på Talkie Walkie.
Grand Central
Min vackra och begåvade lillasyster Sigrid är i farten igen, den här gången med ett origamiliknande bord, inspirerat av en karta över New York.
Är du möbeltillverkare med smak för delikatesser? Kontakta Sigrid och hennes samarbetspartner Sanna på Sannasigrid.com. Där finns också länkar till deras respektive företag.
De har blivit omskrivna på tyska Designlines och här finns de i ett reportage om D3 Design talent contest, där Grand Central var med bland de utvalda bidragen. Ljudet i inslaget är tyvärr uselt, men man får se hur vackert bordet öppnar och stänger sig.
Retur
Det är söndag i mitt huvud, men på en renodlat intellektuell nivå begriper jag ju att alla andra haft måndag i dag. Jag har haft en sån där ickedag, när man lever i ett slags parallellt universum av flygplatsterminaler, korridorer och plan. Vi är ju ganska många som drar omkring där, snett utanför tiden. Som alltid förvånas jag över de där människorna som tror sig leva ensamma i den där overkligheten, som hon som jobbade med rekrytering och gick fram och tillbaka på Arlanda medan hon ringde folk och kollade referenser med sitt lilla headset. Eller de tre från det skandinaviska storföretaget som stod framför mig i incheckningskön på Kastrup och diskuterade strategierna för ett antal divisioner och dotterbolag.
Det blev en intensiv reshelg, flyg upp hela torsdagen, kurs fredag och lördag, söndag med familjen och flyg ner hela dagen idag. Allt har gått bra, både resor (sex flighter och inte minsta lilla bekymmer) och kurs (fick oförtjänt mycket beröm för mina texter). Och i morgon är det redan tisdag. Eller i dag, ser jag på klockan.
Läsning till efterrätt
Några sötsaker efter en Väldigt Tråkig Sallad som jag just petat i mig:
Craftzine: Where books come alive
Whimsy girl: furniture silhouettes
La french touch: Med hjärtan som viskar: Gå inte förbi
Dagens underligaste nyhet: DN: Europeiska män stammar från bönder (ska läsa artikeln när jag hinner, än så länge har jag bara förundrats över ingressen):
“Fyra av fem män i Europa härstammar från jordbrukare som för tiotusen år sedan flyttade in från Mellanöstern. Däremot tycks de flesta europeiska kvinnor ha sitt ursprung bland jägare och samlare, enligt en ny genetisk studie.”
Något för det undermedvetna att grubbla på medan överjaget och jag med friskt mod kastar oss över eftermiddagens arbetsbörda.
Sonett
Flera som har hört talas om mina sonettskrivarvåndor har varit nyfikna på det färdiga resultatet. Jag tänkte göra ett undantag från min egen regel att inte lägga upp kurstexter här, men först några små brasklappar…
Först och främst så är det här en teknikövning. Innehållet i dikten är av underordnad betydelse och vissa av orden som ingår är en del av uppgiften. (Vi fick välja tre ord av dessa: snöboll, nyckelben, flöde, skönhet, skrik)
Wikipedia vet att berätta att: Sonett är ett femfotat, fjortonradigt versmått med jambiska versrader. En sonett är uppdelad i fyra strofer. Den petrarciska sonetten består av två fyraradingar och sedan två treradingar. (- - -) Dessutom är båda traditionernas sonetter alltid strängt bundna av sina invecklade rimflätningar (första radens slutord (A) rimmar på fjärde radens dito (A) medan andra radens slutord (B) rimmar på tredje radens dito (B). Mönstret blir alltså ABBA - men ABAB godkänns också. För treradingarna gäller följande antingen CDC, DCD eller CCD, EED.)
Svenska wikipedia nämner inte att sonetten också bör ha en volta, en vändpunkt där något förändras. I många kärlekssonetter handlar det om en liten förskjutning av stämningsläget, men jag tog i lite mer…
Så här blev det:
Ammarnäs, -34 grader
Du är så vacker, jord, när du är kall,
när alla husens färger är för bjärta.
Vit skönhet, blek och blå mot stammars svärta,
där vintertäcket gömmer gran och tall.
Vi lever än. Vi kämpar och står pall.
Vi rör oss, eldar, lindrar frostens smärta
Jag finner värme i en kropp, ett hjärta
Vi kanske klarar oss i alla fall
I maj, till sist, förändras landets öde:
en sångsvan spräcker isen med sitt skrik.
Se, älven mättar marken med sitt flöde
och skogen blir av sång och solsken rik.
Och jag som frös, och han, den nästan döde
vi dansar, vackra jord, till din musik
Familjehemligheter och tangenter
Jag såg den svenska dokumentären Hemligheten på SVT Play i dag (den går att titta på t o m 9/2).
Filmen är gjord av Pontus Hjorthén och handlar om hans pappa, skådespelaren Carl-Ivar Nilsson. Som titeln säger handlar den om pappans stora hemlighet, den han inte avslöjade för någon förrän på sin femtioårsdag. Jag hoppas att jag inte fördärvar filmupplevelsen för någon om jag avslöjar att det visade sig att han var homosexuell och levde ihop med en man som alltid omnämndes som “hans inneboende”. Naturligtvis kom det som en chock för hans fru/exfru (de levde inte tillsammans men jag vet inte om de var skilda) och för vännerna, han hade hållit det hemligt även för de som trodde sig stå väldigt nära.
Det är en fin liten film, med många intressanta filmklipp och kloka vänner från förr. Jag kan ändå tycka att det hade varit bättre om någon annan gjort berättelsen. Att Carl-Ivan Nilsson levde som homosexuell under andra halvan av sitt liv är inte lika chockerande för resten av oss som det var för familjen. Om jag hade gjort filmen hade jag kanske fastnat mer för alkoholspåret - det stora problemet i den här mannens liv var väl ändå att han söp bort sin begåvning utan att någon verkar ha försökt hindra honom.
Vid några punkter i filmen drog mina tankar bort i tangentens riktning.
I ett avsnitt återges nyhetssändningar där aids nämndes. En reporter berättar att “undersökningar visar att viruset kan finnas även i de sjukas tårvätska”.
Se upp så du inte gråter tillsammans med de drabbade?
I tisdags såg jag det luxemburgska dramat “House of boys” som utspelar sig i Amsterdam under aidsepidemins första månader. Det handlar om den luxemburgska tonåringen Frank som börjar jobba på en bögklubb och som förälskar sig i kollegan Jake. Det finns mycket att säga om filmen, den är rå och svänger vilt mellan ytterligheter. Till sin form faller den sönder i två delar och det känns som om de inte riktigt hänger ihop. Man kan säga att det är aidsbeskedet som bryter den sago- och musikalliknande första halvan och bildar övergång till den bleka, långsamma och outhärdligt sorgliga andra delen, men det känns som om man såg två helt olika filmer samma kväll (eller tre, det fåniga slutet i Marocko vet jag inte hur någon kan förklara). Nåväl, tårarna rann i alla fall. Får du möjlighet att se filmen tycker jag du ska göra det, men det verkar inte som om de har några större resurser att sälja in filmen internationellt.
I slutet av “Hemligheten” berättar filmmakaren om en dröm han haft. Hans döda far ringer upp honom och de får tillfälle att prata om det de aldrig pratade om när pappan levde.
Drömmarna är ibland vårt sätt att vara snälla mot oss själva. Det händer att jag drömmer om chefer, kolleger eller andra som skickar sms, mail, brev etc och säger sånt som de inte gjort i verkligheten, sånt som gör mig glad och som ibland löser upp låsta situationer.
Jag hittade nyss den här morgonanteckningen när jag drömde om en person som jag var irriterad på - han borde ha hört av sig för länge sedan.
Det plingade till i mobilen och en hel ström sms kom farande. Skickade för länge sedan, men bortkomna i den digitala rymden. Jag minns inte vad det stod i de första, men det sista meddelandet löd: “Du ringer ju aldrig till mig. Nu kastar jag bort min mobiltelefon.”
Dagen efter ringde jag upp och det var inte alls svårt att reda ut det vi hade att lösa.
Jag har läst någonstans att man inte kan läsa text som man aldrig sett i sina drömmar, men det vet jag bestämt är fel. Det är bara synd att jag inte kan spela in allt intrssant jag läser om nätterna.
Nysnö
Skellefteå 27 december 2009:
Stora J skottar uppfarten till vårt hus
Det snöar och snöar
Skönt att ha en man som gillar att skotta snö när de små inte längre orkar…
Petrussedalen 9 januari 2010 - snö men inte lika mycket, minusgrader men inte lika många.