Vi gråter här hemma i kväll. En tonårspojke i Sverige, vän till vår stora pojke, tog sitt liv i dag. Skrev avskedshälsningar och tack på Facebook och gjorde sedan det han länge planerat.
Jag kände honom inte, vet inte vad som låg bakom. Men jag tänker på det där jag läste om tonåringar och självmord, om bristen på erfarenhet som gör det omöjligt att tro att det går över. Som gör det omöjligt att tro att det en dag kommer att ha blivit lite ljusare, lite lättare att andas.
Den här flickan heter Chaplin. “Som Charlie?” “Nej, som hans döttrar.”
Jag läser i DN att Johansson efter många år lämnat den svenska efternamnstoppen. Den nya herren på täppan heter Andersson. There but for the grace of God go I… Det var nämligen så makens farfar hette innan han bytte efternamn.
Enligt SCB finns det 133 Jorun som är folkbokförda i Sverige. Och så jag, då…
På jobbet händer det allt som oftast att jag får mail till Mr Jorun Bokloev. Jag vet inte riktigt varför folk tycker att Jorun borde vara ett mansnamn. Kanske ser det ut som Göran?
Allt beror ju på vad man är van vid. Min första tid i Luxemburg delade jag kontor med två kolleger och en av dem var på semester när jag började. Peter var trevlig, men jag tänkte att det kunde bli intressant när den kvinnliga kollegan kom tillbaka. Döm om min förvåning när Jean-Marie dök upp. Nu är det ju alldeles självklart för mig att Jean-Marie är ett mansnamn, men då var jag verkligen förbryllad.
På mitt nuvarande jobb hade jag under en period täta kontakter med två Nicola. Den ena en irländsk kvinna, den andre en italiensk man. Så nog finns det möjligheter till förvirring ändå. Och då har jag inte gått in på det där med att uttala polska namn.
17 april 2004 hade jag semestrat i snö och uppfunnit ett par nya verb.
Det här är vad jag stickar just nu: Nennir.
Det ska bli en present till en person jag inte känner så väl men som jag sätter stort värde på.
På jobbet har vi en ny chef.
På tvn är det belgisk The Voice, så mycket lägre nivå än den franska. Och i Jans dator är det Skellefteå och Luleå och allt jag kan säga är “Heja Norrland!”
Det där med att blogga varje dag är inte så skoj alla dar…
På tv just nu: Top chef där de franska kockarna är hemma hos tre grannar och lagar mat.
I datorn: Skivad klassmarkör
Nyss på tallriken: den något otippade kombon makaroner, falafel, hot salsa och blandad sallad.
Gårdagens dessert: krispiga små äppelkuber kokta med citronsaft, honung och kardemumma, i fina små glasskålar. Nästa lager: en tunn mörk karamellsås på smör, cassonade (brunt socker), sirap och mjölk. Och högst upp: en pannacotta med lite för lite gelatin men lagom mycket vanilj och amaretto. Och nu önskar jag att det skulle finnas lite rester kvar i kylen…
15 april 2002 berättade sjuåringen och fyraåringen ett skämt.
När vi diskuterar språk och ord (vilket vi gör rätt ofta på jobbet) tar jag ibland upp bläckfisk som exempel på att ett språks ordförråd naturligtvis beror på vilka företeelser man behöver kunna beskriva. På franska finns det många olika sorters djur med armar som simmar i haven, mina italienska och spanska kolleger påstår att det finns ännu fler sorter på deras språk. Omöjligt för mig att veta, jag har inget att matcha alla deras ord emot.
Nåväl, i dag var det dags att laga födelsedagsmiddag åt maken och efter en intressant restaurangupplevelse i Sète hade jag bestämt mig för att laga encornets farcis, färserad bläckfisk. Den här sortens bläckfisk ser ut som en strut som det sticker ut tentakler ur, inte som de bläckfiskar man ser i skämtteckningar (pieuvre eller poulpe på franska).
Hur rensar man en bläckfisk? Jag hittade en bra beskrivning och gav mig av till affären med allt mod jag kunde uppamma. Att laga bläckfisk kändes inte som en helt självklar sak… Tyvärr hade de inga bläckfiskar inne, så jag fick nöja mig med frysta och redan rensade exemplar. Lite av ett antiklimax eftersom jag ställt in mig på att klippa tentaklerna under ögonen och försiktigt ta bort det transparenta brosket samt “munapparaten” som ser ut som en papegojnäbb. Det får bli en annan gång.
I dag gjorde jag en färs på minibläckfiskar, lök, riven ost, mängder av hackad persilja, ströbröd och ägg och sen fyllde jag de vita “strutarna” och stängde dem med hjälp av en tandpetare. Sedan mjölade jag dem och stekte dem i olivolja innan jag la ner dem i en tomatsås med lök och bacon där de fick sjuda i en dryg halvtimme, som blev en timme innan vi var klara att äta.
Till min förvåning blev det riktigt gott! Det var inte alla vid bordet som uppskattade bläckfisksfodralet men fyllningen och såsen gick åt.
Receptet på Encornets farcis à la sicilienne kommer från den franska bloggen Savoirs et saveurs och det rekommenderas, om ni får tag i rätt sorts bläckfisk.
I dag kom värmen och vi har vandrat i skogen i t-shirt. Nu, vid halv tolv på kvällen, är det fortfarande 18 grader varmt ute enligt vår termometer. Ljuvligt.
14 april 2010 var det vinter och vi hade firat påsk och 40-åring med nästan hela den strömgrenska släkten. Det fanns skäl att oroa sig, men allt gick bra.
I kväll har vi tittat på “The grand heist – Ba-Ram-Gwa Ham-Kke Sa-Ra-Ji-Da” en koreansk dramakomedi i 1700-talsmiljö.Filmen visades som en del av filmfestivalen BIFFF som avslutades i kväll.
Tänk er en blandning av Ice age och Ocean’s 11 med en nypa Åsa-Nisse. Invecklade politiska intriger, prutthumor, ninjaslagsmål och försiktig romantik kryddat med en rejäl dos oklanderlig etik – man stjäl inte från kungen och staten men däremot gärna från högt uppsatta tjänstemän. Kuppen som allt handlar om går ut på att tömma det privatiserade nationella islagret och avslöja maktmissbruk och korruption.
13 april 2008 var jag fullt upptagen med att skriva uppsats, men jag hann ändå kika på intressant forskning av olika slag.
Jag läser obegripligt tjocka 2666 av Roberto Boleño och hade nyss en dialog på bussen om boken. Den lät som ett citat ur boken men slutade inte med att jag följde med den främmande mannen hem. Lite konstigt är det att efter 350 sidor inte kunna säga vad boken handlar om.
Det ska fyllas år här i huset på söndag och jag vet vad jag ska laga för mat! Och helst skulle jag vilja börja nu men det går ju inte. Så roligt att ha en riktig matupplevelse att se fram emot.
Ja alltså, tillagningen blir garanterat en upplevelse. Om ätandet blir positivt återstår att se. Inspirationen kommer från vår resa, och det blir varken inälvsmat eller lamm. Men mer än så kan jag inte säga.
Den som vill ha en ledtråd kan tänka på enhörningar.
11 april 2006 berättade jag att senaste Bloggplock publicerats. Det var ett av de där roliga samarbetsprojekten som aldrig riktigt lyfte. Tyvärr är det numera omöjligt att se vad det var vi samarbetade om, en förhoppningsfull pokerspelare har tagit över adressen. Så det är inte bara de stora tidningarnas fel att gamla länkar murknar …
Det har blivit två aprilskivor, men jag tror att den ena får anses vara utom tävlan eftersom det står (c) 2012 på baksidan. Det är Asaf Avidan – Different pulses.
Jag köpte den för att jag gillar Avidans Reckoning song:
Fast jag kom inte ihåg namnet på sången och insåg inte att den inte finns med på den här skivan. Så här låter det på skivan:
Men Asaf Avidan är som sagt med utom tävlan.
Den riktiga aprilskivan är Puggys nya, To win the world. Puggy är ett belgiskt band som består av tre utlänningar; en fransman, en engelsman och en svensk, Egil “Ziggy” Franzén. Jag har fått för mig att de träffades på pojkarnas skola, Europaskolan i Woluwe St Lambert.
Titelspåret.
Så här lät de 2007:
10 april 2001 kom jag hem med en bil jag fått låna av min chef. Trots inledande farhågor blev jag rätt förtjust, köpte den och körde den i drygt två år innan den bilen flyttade till Uppsala och en vansinnigt snygg Mazda flyttade hem till oss.
Sånt som kanske spelar roll någon gång i framtiden:
9 april 2009 tog jag en tur i tidsmaskinen.
