Vi blev ju aldrig idrottsföräldrar, Jan och jag, och det är absolut inget jag sörjer (mer än i förlängningen, men det är en annan historia). Jag beundrar i alla fall alla dem som med iver går in för att skjutsa, stötta, grilla korv, stå på loppis, tvätta leriga kläder, trösta, vänta, frysa, gratulera, heja, bära och allt vad det annars innebär att ha ett eller flera barn som satsar på sport.
I dag gick Chaplin och jag en vända runt kvarteret efter lunchen och då upptäckte vi att det var tävling på Stade Terdelt. Jag gick hem och hämtade Jan och så gick vi för att ta en kopp kaffe i klubbstugan. Vi blev kvar längre än vi hade tänkt. för det var riktigt roligt och spännande att se barnen tävla.
Nu hittade jag lite mer information om tävlingen och inser att vi borde ha kommit tidigare! Det verkar ha varit ett roligt arrangemang. Det var åtta brysselklubbar som möttes och alla hade 16 tävlande med sig. Hälften flickor, hälften pojkar och åldersfördelning enligt definitioner som jag inte kan (BEN, PUP och MIM?). Alla måste delta i tre grenar, förutom den inledande stafetten där alla deltog.
När vi precis kommit in på tävlingsområdet startade ett lopp häcklöpning för 12-13-åriga tjejer. Nu förstår jag bättre varför några av löparna stannade upp och nästan klättrade över häckarna, de var ju inte alls häcklöperskor. Jan och jag imponerades stort av flickan som kom sist. Hon rev två av tre häckar men kom glädjestrålande till sina föräldrar: “Jag klarade en! Inte illa!”
Vädret blev mycket bättre än vi väntade oss för helgen. Perfekt tävlingsväder, skulle jag tro. Soligt, torrt, vindstilla och 16 grader när det var som varmast.
Förmodligen en fin dag att vara idrottsförälder!
Allt gnäll till trots har våren kommit. Och den är grann.
