brus

Jag borde fotografera vår bokhylla någon dag när det inte står en massa saker på golvet framför den. Den är riktigt fin! Diskussioner om en stege pågår, nu nöjer vi oss med att läsa böcker från de nedre två tredjedelarna.

Sånt jag nyligen läst ut:

Against all things ending – Stephen R Donaldson

Åh, jag vet inte vad jag ska säga. Jag älskade de första sex böckerna i Covenant-serien (skrivna 1977-1994). De tre som hittills kommit ut på 2000-talet? Inte så mycket. I slutet av den tredje boken får man veta att en fjärde och sista del av den tredje serien ska komma, troligen 2013. Jag vill ju veta hur det går, men jag kan inte säga att jag ser fram emot läsningen.

Temat i hela serien är balansen mellan godhet och ondska, mellan mål och medel, mellan makt och maktlöshet. I den senaste boken är alla rollfigurer utslitna och nernötta och de orkar inte längre bära de allt tyngre bördor som läggs på dem. Rädda världen? Det tar 150 sidor att samla krafterna och resa sig upp. På ett deprimerat och grådimmigt vis blir läsningen en exakt mental spegling av den fysiska värld som beskrivs. Kanske är det skickligt, för mig som läsare blev det nästan övermäktigt. Att läsa om träskvandringar och omöjliga uppdrag när man sitter omgiven av ouppackade lådor och saker travade på fel ställen var inte upplyftande.

Ett citat som glimmade till och som på något vis sammanfattade serien:

“Down at the bottom, your accusation against Linden is, ‘Good cannot be accomplished by evil means.’ Breaking Laws is an evil means. Concealing her intensions is an evil means. So of course she has to be stopped. ( – - – ) There’s only one problem. There are always evil means. Nobody is ever as pure as you want them to be. You aren’t. I’m not. We all have some kind of darkness in us. So the only way to avoid evil means is to do nothing. And the only way to do nothing – to be innocent – is to be powerless, ( – - – ) If you have power, any kind of power at all, it always finds a way to express itself. Somehow.”

Efter den tunga vandringen (jag undrar varför boken heter Against all things ending, det kändes mer som Towards…) behövde jag något annat. I bokhyllan hittade jag en bok som stått oläst i tio år eller så. Om jag minns rätt köpte jag den och en flera andra på en scoutloppis på Limpertsberg när jag fortfarande var överväldigad över att det gick att köpa FRANSKA POCKETBÖCKER!!! och en korv och ett glas bubbel av uniformerade tonåringar på en gata i en stad där jag bodde. Tiden jag behövde för att dra mig igenom en fransk roman och tiden som blev över sedan allt annat fått sitt matchade inte riktigt varandra, så de flesta av de böckerna är fortfarande olästa. Lyckligtvis har jag övat upp läshastigheten på annat håll, så boken jag läste ut i kväll har jag konsumerat med rätt normalt tempo.

La pierre de vie – Edith Pargeter alias Ellis Peters

Som ni ser av författarnamnet är det en engelsk roman som översatts till franska. Boken skrevs 1960 och översattes 1999 och man kan undra varför. Kanske fanns det ett sug efter medeltidsdeckare som nutida franska författare inte kunde eller ville möta. Man kan också undra varför boken gavs ut i serien “Grands détectives”. Redan på baksidan gör förlaget avbön: boken har ingen kriminalgåta men det finns en känsla av spänning i den. Och det gör det faktiskt. Bokens huvudperson lever i England på 1200-talet och han får efter en period i Frankrike i uppdrag att bygga en stenkyrka åt en förmögen riddare som återvänder från korståget till Konstantinopel. Det är lite kärlek, lite politik, lite historia och lite spänning och allt är vackert och fint skrivet. Jag kommer att läsa del två i samma serie och jag är nästan säker på att del tre också ligger någonstans i gömmorna.

Ett påpekande, apropå den här boken och många andra medeltidsskildringar: renässansen kom efter medeltiden. Det är klart att människor på den tiden, inklusive romanhjältar, hade en annan världsbild än vår.

På sängbordet just nu: En dag – David Nicholls.