Och sen väntar man länge och väl.

Det var med viss tvekan jag gav mig in på utmaningen #blogg100. Det snöade över stadsdelskyrkan när startskottet gick, 23 januari. 4 maj gick jag i mål, bland fallande flingor från blommande körsbärsträd. Konstigt nog har jag skrivit 100 blogginlägg på 102 dagar. Skrivit och skrivit, vissa dar blev det bara en bild. Men ändå… Alla dar, utom två, har det kommit något från mig till den eventuella läsekretsen. Några gånger har det hänt efter midnatt men jag har ändå räknat det som del av en sammanhängande vakenperiod, alltså dag.

Hur var det då?

Svårt. En regel som jag satt upp för mig själv är att jag inte bloggar på jobbet. Det gjorde att allt bloggande gjordes sent på kvällen när jag egentligen borde ha gått i säng.

Nostalgiskt. Rätt många dar gick jag tillbaka i arkiven och tittade på vad jag skrivit om tidigare. Jag har ju hållit på så otroligt länge. (November 2000 – augusti 2011 på Life de Luxe och sedan augusti 2011 här på Brus)

Krävande. Jag bestämde mig tidigt för att inte ge upp, hur tufft det än skulle bli. Det blev nog mer tråkigt än tufft, men jag fortsatte.

Tråkigt. Jo, ärligt talat, inte är det många av de här inläggen som verkligen är intressanta?

Inåtvänt. Från början tänkte jag följa andra #blogg100-bloggare och länka till en varje dag. Det blev inte mycket med det. Jag läser så få bloggar numera, särskilt jämfört med hur det var för sju, åtta år sedan.

Vad drar jag för konsekvenser av den här övningen?

Brus kommer att finnas kvar, men det blir inget dagligt bloggande. Vi får se vilken frekvens jag landar på.

Här, och i alla andra bloggar, har antalet kommentarer minskat rejält. Jag ser både på Brus och hos andra att en länk från Facebook till ett blogginlägg oftast ger fler kommentarer och likes på FB än i själva blogginlägget. Detta trots att man lämnar FB för att läsa inlägget och sedan går tillbaka och kommenterar det man läst. Läsarkontakt är roligt, och i stunden gör det inte så mycket om kommentarerna kommer på FB eller här. Men eftersom det inte finns någon fast koppling mellan kommentarerna på FB och texten här kan en hel diskussion med intressanta synpunkter eller roligheter bara försvinna. De läsare som inte tillhör vänkretsen på FB missar dessutom alltihop.

Ett annat delmål jag hade var att kommentera mer på andras bloggar. Det har jag nog gjort, men jag kan inte skryta med stora förändringar.

Utmaningar av det här slaget funkar för att få något gjort, men hundra dar var i mäktigaste laget.

Söndagspromenad

Några bilder från dagens Fête de l’Iris:

Den här trappan har inget med drömmen att göra.

I natt var jag ute och klättrade. Jag skulle upp i ett torn och det var högt och smalt och trångt. Först fanns det trappor men de blev allt smalare och brantare och så småningom var det bara stegar. Jag hade ont i mitt onda knä men av någon anledning var det viktigt att jag skulle upp så jag fortsatte uppåt och uppåt.

Ju högre upp jag kom, desto svårare blev det att komma igenom hålet i taket/golvet till nästa våningsplan. Dels blev själva gluggen allt mindre, dels var öppningen inte synkad med stegen. Man måste stå på översta steget och sträcka och vrida kroppen för att nå till den smala öppningen och så fick man på något konstigt vis häva sig upp och börja klättra på nästa stege.

Den sista öppningen jag kom igenom var bara två eller tre bräder bred och jag fastnade med överkroppen. Jag insåg att det var för att jag hade fleecetröja och en riktigt tjock dunjacka på mig men jag satt fast så jag kunde inte klä av mig dem.

Sen föll jag, men inte i tornet utan nedför en mycket brant gräsbevuxen backe. Jag rullade oerhört snabbt nerför och halvvägs kolliderade jag med ett stort djur som låg och sov. Vi rullade tillsammans, hopslingrade, fortare och fortare. I drömmen vågade jag inte kontrollera saken men jag var nästan säker på att det var en varg.

Jahaja.

Tre dar kvar till hundra inlägg i #blogg100. Tre dar som präglas av mycket hårt arbete på jobbet. Tre dar kvar tills det är söndag. Vilodagen. Jag tänker på den.

I övrigt hade jag ledigt i dag och har fixat ganska mycket sånt som aldrig annars hinns med. Har diagnosticerat mig själv och kommit fram till att det är hälsporre jag har.

Dagens möten: en vän som fick ett erbjudande och tog chansen. Om det var värt det? Ja, kanske, troligen. Efter tre månader kunde hen andas igen, nu går det bra. Och en annan vän som fått ett erbjudande och som nu måste bestämma sig. Om hen tackar ja, kommer det att vara värt det?

Och vad kommer det i så fall att innebära för min del?

I dag gick Chaplin och jag en vända runt kvarteret efter lunchen och då upptäckte vi att det var tävling på Stade Terdelt. Jag gick hem och hämtade Jan och så gick vi för att ta en kopp kaffe i klubbstugan. Vi blev kvar längre än vi hade tänkt. för det var riktigt roligt och spännande att se barnen tävla.

Nu hittade jag lite mer information om tävlingen och inser att vi borde ha kommit tidigare! Det verkar ha varit ett roligt arrangemang. Det var åtta brysselklubbar som möttes och alla hade 16 tävlande med sig. Hälften flickor, hälften pojkar och åldersfördelning enligt definitioner som jag inte kan (BEN, PUP och MIM?). Alla måste delta i tre grenar, förutom den inledande stafetten där alla deltog.

När vi precis kommit in på tävlingsområdet startade ett lopp häcklöpning för 12-13-åriga tjejer. Nu förstår jag bättre varför några av löparna stannade upp och nästan klättrade över häckarna, de var ju inte alls häcklöperskor. Jan och jag imponerades stort av flickan som kom sist. Hon rev två av tre häckar men kom glädjestrålande till sina föräldrar: “Jag klarade en! Inte illa!”

Vädret blev mycket bättre än vi väntade oss för helgen. Perfekt tävlingsväder, skulle jag tro. Soligt, torrt, vindstilla och 16 grader när det var som varmast.

Förmodligen en fin dag att vara idrottsförälder!

Allt gnäll till trots har våren kommit. Och den är grann.

Till exempel står det i manualen att det går bra att elda med propan eller butan. Jahaja, vi tar väl vad som helst, men var köper vi gastuben? På lilla hemmafixarbutiken Brico runt hörnet trodde de att det skulle finnas på det stora Brico i Kraainem så vi åkte dit. Inte då. “Gas köper man på bensinmackar.” De hade däremot ett snyggt grillöverdrag som vi plockade med oss, tillsammans med lite fräscha blommor. Döm om min förvåning när notan slutade en bra bit över hundra euro. Det var överdraget som vi tydligen inte kollat prislappen på – det råkade stå Weber på etiketten så det kostade 109 euro.

När vi handlat mat gick vi in på Auto5, eftersom de säljer hela macksortimentet utom bensin och mat. Och gas. Säljaren vi pratade med var väldigt trevlig. “Har ni provat på Brico? Fast nej, de säljer ju inte gas. Man får åka till en mack. Fast det blir färre och färre som säljer gas, det blir det. Vet du, jag ska skriva upp en adress åt dig. Det är dit jag åker om jag ska köpa gas själv. Brico Pala, alltså inte Brico Brico. Det ligger vid Place Liedts, i Schaerbeek, fast inte precis där, men folk vet, om ni frågar. Vänta, jag skriver ner postnumret också. 1030.”

Så vi gav oss ut på jakt, åkte till den stora rondellen vid Place Liedts och betade av gatorna omkring medan jag funderade över tänkbara dialoger om vi skulle fråga efter vägen. “Brico Pala? Pas là…”, eller “par là!” eller kanske till och med “pas par là!” (oöversättliga ordlekar, som man säger) Som tur var fick Jan syn på skylten och sprang in medan jag körde några varv runt kvarteret i jakt på en parkering. Till sist ställde jag mig framför ett garage men jag har inte blivit så native att jag tordes lämna bilen och gå in.

För att göra en lång historia kort kom Jan ut med en stor flaska propan och nu har vi grillat kött och sparris och potatiskroketter och planterat lavendel kring fötterna på den stora rosbusken. Jag har vårstädat bakgården och vi har bestämt oss för att lämna tillbaka Weberöverdraget.

Och ja, i subkulturen “människor med gasgrill” har vi tydligen lierat oss med propansidan. Borde vi ha valt butan? Har de roligare fester? Det lär vi aldrig få veta, för jätteflaskan med propan lär räcka tills vår överdragslösa grill rostar sönder.