Category Archives: ur bokhyllan

048 Det man vattnar, det växer

Jag tror att det var en av mina gamla kolleger som gav oss minnesordet “Det man vattnar, det växer” när vi gifte oss.  Där och då gällde det naturligtvis kärlek och mellanmänskliga relationer, men de senaste dagarna har jag tänkt att man kan använda det om så mycket annat.

Till exempel gäller det journalistik. Om vi bara läser och delar “19 söta hundar du aldrig trodde du skulle vilja ta med dig hem” och inte  undersökande journalistik eller välskrivna reportage, vad tror ni medierna tror vi vill ha? Var lönar det sig att lägga annonser? Läs Ehsan Fadakar som skriver i Aftonbladet om just detta.

Samma resonemang gäller naturligtvis också människor som gör bra saker. Uppmuntra det oväntat superbra eller bara normalbra om du vill ha mer av samma.

Och det gäller lokalproducerat, rättvist, ekologiskt och allt annat man vill .

I dag köpte jag till exempel en bok på nederländska bara för att uppmuntra ett fint initiativ – och naturligtvis för att förbättra mina egna språkkunskaper.

texel 137

Författaren har samlat in gamla fotografier på fiskare och sjöfolk längst hela den holländska nordsjökusten och har återskapat deras ylletröjor i moderna garner. Olika mönster var populära i olika byar, men det var inte så strikt att man inte fick bryta mot det. Tidigare har jag hört sägas (om tröjor från de brittiska öarna) att syftet skulle vara att göra det lättare att identifiera omkomna. Men det låter ju för hemskt, inte är det väl sånt man vill sitta och tänka på när man stickar en värmande tröja till sin man eller son.

texel 141

Det är ingen stor stickkonst, alla tröjor följer samma enkla T-modell men med olika ytmönster. Men det är en vacker bok om livet i de här trakterna för lite drygt hundra år sedan, med fina arkivbilder.

För den som inte känner en mystisk dragning till det nederländska språket finns boken även på engelska. Dutch Traditional Ganseys heter den då. (Och apropå språk och hav så är det lite kul att genser på norska kommer från samma ord som engelskans gansey, nämligen ön Guernsey. Och ni ser väl att tröja på holländska heter trui?)

texel 135

Det här ska inte bli en fiskartröja enligt bokens modeller, men en varm tröja eller jacka ska det bli. Det flerfärgade är handspunnen texelull i olika naturliga fårfärger från ön. Det lite tunnare naturvita är också texelull men maskinspunnen och lite tunnare och mjukare. Jag vet inte riktigt vad det ska bli för modell, än så länge vet jag bara att den ska vara rätt hårt och tätt stickad och att det handspunna inte är behagligt mot huden. Därför tror jag att jag ska använda det tunnare garnet till muddar och kanter, men det kan hända att jag får söka en annan lösning om det också kliar. Kanske besparingar i något helt annat material kan fungera.

Ännu mer lokalproducerat: tulpaner skördade här och nyss:

texel 013

030 Spridda skurar

Att komma i håg: gå på utställningen No country for young men. Öppnade i torsdags på Bozar, håller öppet hela sommaren. Nutidskonst från krisens Grekland.

- – -

Det är dags att ta tag i första världskriget igen. I går köpte jag en fransk bok, Apocalypse, som getts ut i samarbete med franska tv-kanalen France 2. De har spelat in en programserie med samma namn och jag har missat vartenda avsnitt hittills. Sista avsnittet går på tisdag men då kommer jag förmodligen att vara på dokumentärfilmsfestival. Men nu hittade jag just sajten som skapats till programmet, där verkar det finnas mycket intressant: Apocalypse, la première guerre mondiale [FR]

- – -

Samtidigt som jag köpte Apocalypse plockade jag med mig en fransk seriebok – Notre mère la guerre, première complainte. Jag tror jag har skrivit om mina tidigare försök att begripa mig på den franskspråkiga BD-fascinationen. Det här är i alla fall en mycket vacker bok, en av de få som lockat mig att köpa de följande delarna. Kanske blir det i så fall samlingsvolymen med alla de fyra avsnitten.

- – -

I går vårrengjorde pojkarna grillen och utemöblerna. Våra förslag att vi skulle fira genom att inviga desamma för säsongen föll inte i god jord. Skulle vi smutsa ner dem igen? Aldrig! Ja, ja, tids nog blir det nog grillning på terrassen igen. Jan oljade möblerna i dag och i morgon blir det högtryckstvätt och behandilng av terrassgolvet.

- – -

Jag snorar och vet inte om det är sommarförkylning eller vårallergi eller lite av båda. Trist är det i alla fall.

- – -

Nattens konstigaste dröm: jag skulle korrekturläsa ett lagförslag som personen jag var så less på häromdagen hade skrivit. (Hen jobbar med något helt annat i verkligheten, jag med för den delen…) Det handlade om parkeringsautomater men hen hade genomgående behandlat “parking meter” som ett verb och ett längdmått vilket gjorde texten komplett obegriplig.

a/ Det är fascinerande att se hur hjärnan söker utlopp för sin frustration.

b/ Det är intressant att hjärnan i det läget kan hitta på en text, komplett med otroligt konstiga och dumma misstag som man sedan kan bli ännu mer frustrerad över.

c/ Någon sa en gång att hjärnan inte kan hitta på text i drömmen, den kan bara återge sånt man läst och sett tidigare. Fel.

Wild and crazy

“Hallå där,” säger WordPress när jag loggar in. “Det finns en ny version av vårt program, ohyggliga men hemliga säkerhetshål är tilltäppta, småfel är korrigerade och du gör väl i att ladda ner och installera de senaste uppdateringarna.”

“Okej,” säger jag.

“Men,” säger WordPress, “tänk på att göra en backup av alla filer från servern innan du startar installationen, för risken finns att allt kommer att gå under i eld och svavel om någon enda liten manipulation går fel i den komplicerade filöverföringen.”

“Äsch päsch,” säger jag  och trycker på INSTALL.

På skärmen listas de korrigerade filerna och de komplicerade manövrarna och hej svejs så kommer meddelandet: “Tack för att du uppdaterade till WordPress 3.6.1″

Och jag säger som hemulen: “Kommer aldrig den där kometen?”

När jag ska se efter i “Kometen kommer” om det är precis så han säger så är boken spårlöst borta, det finns ett litet tomrum i raden av Tove Jansson-böcker.

Kuriosa: på den näst översta hyllan, den som man inte når ens om man står på en pall, ligger två föremål. Det ena är en box med CD-inspelningar med verk av en finsk feministisk performanceartist som jag fortfarande bara öppnat och stängt trots att jag ägt den i tolv år ungefär. Det andra är boken “Getting things done”.

Så här såg det ut i parken i dag:

034

Vad var det jag läste?

Jag borde fotografera vår bokhylla någon dag när det inte står en massa saker på golvet framför den. Den är riktigt fin! Diskussioner om en stege pågår, nu nöjer vi oss med att läsa böcker från de nedre två tredjedelarna.

Sånt jag nyligen läst ut:

Against all things ending – Stephen R Donaldson

Åh, jag vet inte vad jag ska säga. Jag älskade de första sex böckerna i Covenant-serien (skrivna 1977-1994). De tre som hittills kommit ut på 2000-talet? Inte så mycket. I slutet av den tredje boken får man veta att en fjärde och sista del av den tredje serien ska komma, troligen 2013. Jag vill ju veta hur det går, men jag kan inte säga att jag ser fram emot läsningen.

Temat i hela serien är balansen mellan godhet och ondska, mellan mål och medel, mellan makt och maktlöshet. I den senaste boken är alla rollfigurer utslitna och nernötta och de orkar inte längre bära de allt tyngre bördor som läggs på dem. Rädda världen? Det tar 150 sidor att samla krafterna och resa sig upp. På ett deprimerat och grådimmigt vis blir läsningen en exakt mental spegling av den fysiska värld som beskrivs. Kanske är det skickligt, för mig som läsare blev det nästan övermäktigt. Att läsa om träskvandringar och omöjliga uppdrag när man sitter omgiven av ouppackade lådor och saker travade på fel ställen var inte upplyftande.

Ett citat som glimmade till och som på något vis sammanfattade serien:

“Down at the bottom, your accusation against Linden is, ‘Good cannot be accomplished by evil means.’ Breaking Laws is an evil means. Concealing her intensions is an evil means. So of course she has to be stopped. ( – - – ) There’s only one problem. There are always evil means. Nobody is ever as pure as you want them to be. You aren’t. I’m not. We all have some kind of darkness in us. So the only way to avoid evil means is to do nothing. And the only way to do nothing – to be innocent – is to be powerless, ( – - – ) If you have power, any kind of power at all, it always finds a way to express itself. Somehow.”

Efter den tunga vandringen (jag undrar varför boken heter Against all things ending, det kändes mer som Towards…) behövde jag något annat. I bokhyllan hittade jag en bok som stått oläst i tio år eller så. Om jag minns rätt köpte jag den och en flera andra på en scoutloppis på Limpertsberg när jag fortfarande var överväldigad över att det gick att köpa FRANSKA POCKETBÖCKER!!! och en korv och ett glas bubbel av uniformerade tonåringar på en gata i en stad där jag bodde. Tiden jag behövde för att dra mig igenom en fransk roman och tiden som blev över sedan allt annat fått sitt matchade inte riktigt varandra, så de flesta av de böckerna är fortfarande olästa. Lyckligtvis har jag övat upp läshastigheten på annat håll, så boken jag läste ut i kväll har jag konsumerat med rätt normalt tempo.

La pierre de vie – Edith Pargeter alias Ellis Peters

Som ni ser av författarnamnet är det en engelsk roman som översatts till franska. Boken skrevs 1960 och översattes 1999 och man kan undra varför. Kanske fanns det ett sug efter medeltidsdeckare som nutida franska författare inte kunde eller ville möta. Man kan också undra varför boken gavs ut i serien “Grands détectives”. Redan på baksidan gör förlaget avbön: boken har ingen kriminalgåta men det finns en känsla av spänning i den. Och det gör det faktiskt. Bokens huvudperson lever i England på 1200-talet och han får efter en period i Frankrike i uppdrag att bygga en stenkyrka åt en förmögen riddare som återvänder från korståget till Konstantinopel. Det är lite kärlek, lite politik, lite historia och lite spänning och allt är vackert och fint skrivet. Jag kommer att läsa del två i samma serie och jag är nästan säker på att del tre också ligger någonstans i gömmorna.

Ett påpekande, apropå den här boken och många andra medeltidsskildringar: renässansen kom efter medeltiden. Det är klart att människor på den tiden, inklusive romanhjältar, hade en annan världsbild än vår.

På sängbordet just nu: En dag – David Nicholls.