Category Archives: prat

På väg?

041

Dagens möten: en vän som fick ett erbjudande och tog chansen. Om det var värt det? Ja, kanske, troligen. Efter tre månader kunde hen andas igen, nu går det bra. Och en annan vän som fått ett erbjudande och som nu måste bestämma sig. Om hen tackar ja, kommer det att vara värt det?

Och vad kommer det i så fall att innebära för min del?

Namn

Den här flickan heter Chaplin. "Som Charlie?" "Nej, som hans döttrar."

Den här flickan heter Chaplin. “Som Charlie?” “Nej, som hans döttrar.”

Jag läser i DN att Johansson efter många år lämnat den svenska efternamnstoppen. Den nya herren på täppan heter Andersson. There but for the grace of God go I… Det var nämligen så makens farfar hette innan han bytte efternamn.

Enligt SCB finns det 133 Jorun som är folkbokförda i Sverige. Och så jag, då…

På jobbet händer det allt som oftast att jag får mail till Mr Jorun Bokloev. Jag vet inte riktigt varför folk tycker att Jorun borde vara ett mansnamn. Kanske ser det ut som Göran?

Allt beror ju på vad man är van vid. Min första tid i Luxemburg delade jag kontor med två kolleger och en av dem var på semester när jag började. Peter var trevlig, men jag tänkte att det kunde bli intressant när den kvinnliga kollegan kom tillbaka. Döm om min förvåning när Jean-Marie dök upp. Nu är det ju alldeles självklart för mig att Jean-Marie är ett mansnamn, men då var jag verkligen förbryllad.

På mitt nuvarande jobb hade jag under en period täta kontakter med två Nicola. Den ena en irländsk kvinna, den andre en italiensk man. Så nog finns det möjligheter till förvirring ändå. Och då har jag inte gått in på det där med att uttala polska namn.

17 april 2004 hade jag semestrat i snö och uppfunnit ett par nya verb.

 

Tråktisdag

Det här är vad jag stickar just nu: Nennir.

Det ska bli en present till en person jag inte känner så väl men som jag sätter stort värde på.

På jobbet har vi en ny chef.

På tvn är det belgisk The Voice, så mycket lägre nivå än den franska. Och i Jans dator är det Skellefteå och Luleå och allt jag kan säga är “Heja Norrland!”

Det där med att blogga varje dag är inte så skoj alla dar…

Pressmeddelande

mirror 002Försök till självporträtt med spegel, Luxemburg 2010.

Det kom ett pressmeddelande och jag måste erkänna att jag tvekade lite, ska man publicera sånt? Ska man som bloggare rekommendera produkter bara för att man får något för besväret? Tappar man inte sin trovärdighet? Jag har funderat mycket över detta och har kommit fram till att svaret på samtliga frågor är JA.

Boklov Industries meddelar att man i slutet av veckan kommer att lansera en ny upplaga av företagets nyckelprodukt: JoBo 4.8.  “Vi ser en ökad efterfrågan,” säger Nejrun Bleukopf, Stakeholder communications manager, och fortsätter: “därför har vi ändrat vår distributionsmodell så att i princip enbart betalande användare har tillgång till JoBo under dagtid, genom det vi kallar Core Business Continuity Scheme. De kunder som har ett 24/7 accessavtal undertecknat före 2010 berörs inte av denna förändring.”

I övrigt är Nejrun Bleukopf ovanligt diskret när det gäller information om nya funktioner. “Vi vet ju att det är en stabil och kompetent produkt. Naturligtvis finns det hela tiden mindre korrigeringar och förbättringar som behöver göras men det vi gjort i 4.8 har ingen likhet med de genomgripande förändringar som gjordes i moderkortet i JoBo 4.6 och i den så kallade Professional Home Multi Tasking-modulen i 4.7. Den senare ska under inga villkor förväxlas med Private Home Low Maintenance som kan vara både en bug och en feature, vi vet ännu inte säkert . Bidligt talat, naturligtvis.

Tyvärr ser vi ett stort intresse, som närmast kan liknas vid industrispionage, från andra organisationer. Homeland security har ännu inte informerats.

Den ständigt återkommande frågan om vad JoBo egentligen ska användas till viftar Nejrun Bleukopf rutinerat bort. “Alla kan hitta sitt eget förhållningssätt här. Programmet svarar på input och blir så att säga vad man gör det till. C, en ny användare,  är mycket nöjd med JoBos snabba och intuitiva lek med pipande gummileksaker medan M, en belgisk användare, betonar funktioner som omvärldsbevakning, analys och kompatibilitet med Sharepoint. Själv har jag använt JoBo till att printa 50 000 sammanhängande ord på en månad, något av ett personligt rekord.”
(Releasen av JoBo 4.8 firas med kaffe i Boklov Industries huvudkontor 28/2 klockan 06.35, samt med ett samkväm på kvällstid för registrerade power users.

JoBo 4.8 distribueras som shareware, men alla rättigheter förbehålls Boklov Industries)

4.0

3.9

3.6

På fri fot

Älskade föremål har i regel en historia. De här skorna är inga favoriter men trots det har de numera två berättelser knutna till sig. Jag köpte dem i Luxemburg när en skoaffär skulle lägga ner. Vilket märke det är har jag glömt, men de var väldigt sköna och precis den sorts promenadskor mina fötter behövde. Problemet var bara den smutsgrå färgen. Jag vände mig till den surmulna expediten och undrade om skorna fanns i någon annan färg. Nej, det gjorde de inte. “Så synd,” sa jag, “men jag vet inte om jag kan köpa dem. De är ju så fula.” Hon snörpte på munnen och nickade menande på mina avsparkade gympaskor. “Men de du har på dig i dag är ju inte så snygga de heller…”

Eh, nä, det var de ju inte. Så jag köpte skorna.

Jag erkänner att jag har varit dålig på att rengöra dem, utflyktslera och stigsmuts har så naturligt blivit ett med skinnfärgen.

För lite knappt två veckor sedan skulle vi ut på vandring i La Hulpe och jag kunde inte hitta skorna jag hade tänkt ta på mig så de smutsfula fick följa med ut igen. Vi hade inte hunnit många hundra meter när jag kände att något hände med hälen på högerskon. Den liksom sjönk ihop. Sen gick det snabbt med förfallet. Det var som om skornas sista förbrukningsdag inföll den söndagen. Plötsligt var det inte bara ena hälen, eländet spred sig till andra skon och under trampdynan och längst sidorna. Stigen blev en ridväg full av lera och där halkade jag omkring i mina lerfärgade ex-skor.

Fördelen med att ha två trasiga skor är att man slipper halta, nackdelen är att man i stället fylleglidvinglar fram i leran, om det finns lera. Annars går man mest bara omkring med ett besvärat leende och trampar fast sig i de långa gummislamsorna som slänger kring fötterna.

Så här såg skorna ut när jag kom hem. Under någon kilometer hade jag hålrummen fullproppade med rosa toapapper, men det försvann längst vägen, tillsammans med allt inkråm i båda hälarna. Mycket märkligt.

Nu ligger båda på toppen av sopberget och vi kan le åt en tredje historia, påhittad av junior.

“Hur spelar man fotboll om man är barfota?”

“Skoningslöst.”

 

Åter till Twitter

Jag har varit på konferens och lyssnat på halvintressanta föredrag om sociala medier. Väldigt mycket predikan för de redan omvända, väldigt lite praktiska idéer hur man kan använda de här verktygen i de sammanhang jag jobbar i, ännu mindre prat om vad man kan få ut av det hela. Någon – och jag ber om ursäkt för att jag inte kan minnas källan – berättade att han efter en längre tids företagsfejsbookande lämnat den plattformen för att återanvända som privatanvändare. Hans något förvånande (för honom själv åtminstone) upptäckt var att han inte alls vill ha företag och organisationer i sitt flöde. Själv följer jag nästan inga företag på FB-sidan men en hel del EU-relaterade konton.

På jobbet har vi en intern diskussionskanal i Yammer. Med tanke på hur många som är med så är det få som använder den regelbundet. Kanalen har inte marknadsförts på något vis, det är “word of mouth” som lockar dit användare. Trots det tror jag många skräms bort av att ett tjugotal personer (högt räknat) står för en överväldigande stor andel av innehållet. Under veckan som gått har jag kommenterat lite här och var och startat en liten diskussionstråd och som en följd av det hamnade jag på en lunch med några av de mest förekommande skribenterna. Det är människor jag knappast skulle ha träffat annars, och jag tror jag kan ha glädje av att behålla kontakten med dem. Men jag undrar ändå om Yammer är något jag har tid att ägna mig åt på jobbet.

Samma sak med Twitter. Jag har börjat twittra flera gånger och slutat för att jag varken hittade tid eller ett format som passade mig. Under konferensen skrevs en hel del med hashtagen #europcom  och jag satt och önskade mig en apparat med wifi för att kunna kommentera några av de tristare inläggen. Samtidigt vet jag inte om jag vill bli en del av häcklandet som lätt breder ut sig när kreativa människor – som högstadieungar – får möjlighet att skicka lappar till varandra när vikarien inte ser. Det var ändå roligt att läsa sammanfattningar efteråt och det fick mig att ta upp det gamla kontot igen, den här gången på engelska. Vill du följa mig på Twitter finns det en liten knapp här uppe till höger.

Sociala medier är människor som knyter an till människor och som gemensamt skriver fram och länkar fram en ögonblicksbild av livet. Företag och organisationer kan försöka vara med, men jag tror det finns en dum optimism om vad deras roll kan eller ska vara i blandningen.

Mentala bilder

Min kamera och min dator vägrar tala med varandra. Därför får ni försöka tänka er

  • en ovanligt hög bokhylla som är nästan full med böcker,
  • dess tvilling som fortfarande häckar i ett antal platta paket,
  • en stor hög tomma banankartonger,
  • en klargul parkeringsvinjett
  • en höstvecka med 20 plusgrader eller mer,
  • en helg där alla måltider intagits under bar himmel,
  • en administratör som vägrar acceptera att svenska registerutdrag skulle kunna vara födelsebevis,
  • en polis som kontrollbesiktar nyinflyttades inflyttning,
  • en favoritkollega som bytt jobb,
  • en virkad spiral i fult garn,
  • många återfunna små saker,
  • ett kroniskt kaos,
  • en grundmurad känsla av otillräcklighet och
  • hyfsat regelbundna ögonblick av stor glädje.

En annan sorts tidsoptimism

I morgon börjar den nya tiden. Pojkarna börjar skolan och det blir slut på nattsudd och frukost vid lunchdags.

Deras skolbuss går halv åtta, så planen är att de ska stiga upp halv sju. Min nya optimistiska giv är att jag ska komma i väg till jobbet lika tidigt som de, och sen gå hem en timme tidigare än jag brukar så jag kan hjälpa dem med läxor och annat (som det där med att chilla, kanske?).

Optimister har lika ofta fel som pessimister, men de har roligare…