Category Archives: nattsidan

030 Spridda skurar

Att komma i håg: gå på utställningen No country for young men. Öppnade i torsdags på Bozar, håller öppet hela sommaren. Nutidskonst från krisens Grekland.

- – -

Det är dags att ta tag i första världskriget igen. I går köpte jag en fransk bok, Apocalypse, som getts ut i samarbete med franska tv-kanalen France 2. De har spelat in en programserie med samma namn och jag har missat vartenda avsnitt hittills. Sista avsnittet går på tisdag men då kommer jag förmodligen att vara på dokumentärfilmsfestival. Men nu hittade jag just sajten som skapats till programmet, där verkar det finnas mycket intressant: Apocalypse, la première guerre mondiale [FR]

- – -

Samtidigt som jag köpte Apocalypse plockade jag med mig en fransk seriebok – Notre mère la guerre, première complainte. Jag tror jag har skrivit om mina tidigare försök att begripa mig på den franskspråkiga BD-fascinationen. Det här är i alla fall en mycket vacker bok, en av de få som lockat mig att köpa de följande delarna. Kanske blir det i så fall samlingsvolymen med alla de fyra avsnitten.

- – -

I går vårrengjorde pojkarna grillen och utemöblerna. Våra förslag att vi skulle fira genom att inviga desamma för säsongen föll inte i god jord. Skulle vi smutsa ner dem igen? Aldrig! Ja, ja, tids nog blir det nog grillning på terrassen igen. Jan oljade möblerna i dag och i morgon blir det högtryckstvätt och behandilng av terrassgolvet.

- – -

Jag snorar och vet inte om det är sommarförkylning eller vårallergi eller lite av båda. Trist är det i alla fall.

- – -

Nattens konstigaste dröm: jag skulle korrekturläsa ett lagförslag som personen jag var så less på häromdagen hade skrivit. (Hen jobbar med något helt annat i verkligheten, jag med för den delen…) Det handlade om parkeringsautomater men hen hade genomgående behandlat “parking meter” som ett verb och ett längdmått vilket gjorde texten komplett obegriplig.

a/ Det är fascinerande att se hur hjärnan söker utlopp för sin frustration.

b/ Det är intressant att hjärnan i det läget kan hitta på en text, komplett med otroligt konstiga och dumma misstag som man sedan kan bli ännu mer frustrerad över.

c/ Någon sa en gång att hjärnan inte kan hitta på text i drömmen, den kan bara återge sånt man läst och sett tidigare. Fel.

Man är sjukskriven och förläser sig på mammabloggar

foret de soignes 107

Om jag minns rätt drömde jag i natt att Chaplin börjat på hunddagis. Någon frågade om jag var nöjd, och jag svarade att hon verkade trivas bra men att jag tyckte det var lite konstigt att hon aldrig hade med sig några teckningar hem. Men de jobbade kanske med andra metoder än när pojkarna var små…?

Att jag sen, med hjälp av icke-ledande frågor, försökte lirka ur hunden lite information om hur de jobbar med genuspedagogik på det där stället, det kan jag varken förneka eller bekräfta.

Uppåt, uppåt

Den här trappan har inget med drömmen att göra.

Den här trappan har inget med drömmen att göra.

I natt var jag ute och klättrade. Jag skulle upp i ett torn och det var högt och smalt och trångt. Först fanns det trappor men de blev allt smalare och brantare och så småningom var det bara stegar. Jag hade ont i mitt onda knä men av någon anledning var det viktigt att jag skulle upp så jag fortsatte uppåt och uppåt.

Ju högre upp jag kom, desto svårare blev det att komma igenom hålet i taket/golvet till nästa våningsplan. Dels blev själva gluggen allt mindre, dels var öppningen inte synkad med stegen. Man måste stå på översta steget och sträcka och vrida kroppen för att nå till den smala öppningen och så fick man på något konstigt vis häva sig upp och börja klättra på nästa stege.

Den sista öppningen jag kom igenom var bara två eller tre bräder bred och jag fastnade med överkroppen. Jag insåg att det var för att jag hade fleecetröja och en riktigt tjock dunjacka på mig men jag satt fast så jag kunde inte klä av mig dem.

Sen föll jag, men inte i tornet utan nedför en mycket brant gräsbevuxen backe. Jag rullade oerhört snabbt nerför och halvvägs kolliderade jag med ett stort djur som låg och sov. Vi rullade tillsammans, hopslingrade, fortare och fortare. I drömmen vågade jag inte kontrollera saken men jag var nästan säker på att det var en varg.

På plats

Vi vaknade och befann oss i ett typiskt amerikanskt motellrum, du vet som på bio. Vi hade varsin stor resväska och på ett litet bord låg bilnycklarna. Parkerad utanför stod en stor vit bil och jag visste att den var vår. Vi hade ingen aning om vad som hänt, eller var vi var.

Vi promenerade omkring i stan och försökte förstå vart vi kommit. Vi gissade på USA men visste inte säkert och människorna vi mötte visste inget om ortsnamn, platser och kartor. De visade oss vägen till ett informationskontor som låg en halvtrappa ner, med avflagnad vit färg på de spröjsade källarfönstren. En knubbig medelålders rödblond kvinna ville verkligen hjälpa oss men kunde inte riktigt förstå våra frågor. Var vi var? Här. Vad vägarna hette? Inget särskilt. Om hon hade en karta? Nej. Jag frågade efter andra platser i närheten, försökte hitta en fast punkt att relatera till. Hon pekade lite vagt bortåt. Där borta, åt ungefär det där hållet, där ligger det en stad. Den heter Mystery.

Våldet och nöden

Någon jag känner berättade om en dröm. Det var inte jag som drömde och det var ett tag sedan jag hörde berättelsen, så vi får väl säga att det nedanstående är löst baserat på det som sas och mer speglar hur jag upplevde det hela.

Det var en krokodil, en ganska liten och mycket fin krokodil, och den bet mig i handen. Den bet så hårt att den satt fast och det gjorde ont. Jag hade en slägga och jag slog den. Jag slog den i huvudet och jag slog på ryggraden och längst hela stjärten. Jag krossade den och den blödde men den släppte inte taget. Jag slog ännu mer, så hårt jag kunde och den gick sönder men den släppte inte. Och den kved. Jag visste inte vad jag skulle göra. Den tuggade på min hand och det gjorde mycket ont, men gjorde det så ont att jag kunde slå ihjäl den? Den kved och dog inte. Jag slog, jag visste inte vad jag skulle göra. Och det var blod överallt.