Category Archives: invandrarnytt

Rekapitulation – stendammsdimman

Sist vi hördes satt vi och väntade på att en betongyta skulle torka så att vi kunde lägga om vårt klinkersgolv i köket. Oj vad vi väntade. Och oj vad det inte torkade.

Köksmys från första läckan. Illa nog, kan tyckas.

För att göra en lång historia kort hittade vi en icke igenkorkad vattenledning ingjuten i golvet. Vårt kök är byggt på husets gamla bakgård och vi tror att det har suttit en vattenkran ute på baksidan. Som vi förstår det har man stängt av vattnet i huset, monterat bort kranen och gjutit golvplattan (efter att ha dragit den oisolerade värmeledningen vi först hade problem med). Så småningom har vattnet slagits på igen och den öppna ledningen har tryckt ut så mycket vatten som den omgivande betongen kunnat absorbera. Därav också fuktrosor på väggen intill, och förmodligen en mycket snabbare nedbrytning av det oskyddade röret. När vi slog upp betongen för värmerörets skull minskade motståndet och mer vatten kunde sippra ut. När maken slog bort den sista lilla biten som täckte röret hade vi en fontän i köket innan han hann stänga av huvudledningen, och vi har fortfarande rostfläckar i taket efter geysern som slog upp. Nu är den nya betongen torr och vi borde lägga klinkers, måla om köket och ställa det nya skafferiet på plats – det har stått lite knöligt mitt i rummet sedan vattenläcka ett upptäcktes under påskhelgen. Och jag måste verkligen ta itu med försäkringsfrågan.

Men inte nog med att vi haft ett öppet dike, cement och vatten i köket. Kommunen har äntligen lagt om den gropiga trottoaren längst hela vår gata och det har medfört en månad av morgonpigga anläggningsarbetare, buller, stendamm och extremt finkornig sand som blåst in genom alla öppningar i fassaden. Hela huset är genomdammigt. Nu är de äntligen klara med sitt arbete, och när vi blir klara med vårt eget anläggningsarbete ska allt skrubbas och dammas av. Sen kan vi kanske återgå till våra ursprungsplaner – innan läcka nummer ett upptäcktes skulle vi precis sätta i gång med att måla väggar och tak i hallen…

Vårt trevlighetsprojekt – middagsgäster varannan helg – har helt och hållet legat på is under den här perioden och jag börjar bli väldigt sugen på att ta upp det projektet igen. Tur att vi har vår slittåliga damfamilj som stått ut med att möta oss i dimman…

Stora J har fått sitt id-kort, vi har planterat en massa blommor på terrassen och så har vi ju skaffat hund!

Mer om henne senare, nu ska vi äta sen söndagsfrukost på terrassen.

Chaplin 9 maj

Kort om kort och plastbrist

Saker som hänt som kan vara värda att nämna; mer för evigheten än nuet, för nu minns vi ju fortfarande hur det är:

På ID-kortsfronten har det faktiskt gått så långt att både maken och J den yngre fått sina plastkort efter ett par vändor krångel som jag inte ids gå in på. J den äldre hade olyckligtvis ett foto som efter många om och men befanns vara för blekt (tänk blekblond gosse i vit t-shirt mot vit bakgrund, aningens överexponerad). Endera dagen ska nog han också få sitt kort.

Nästa steg är att gossarna ska få bankkonton. Makens spärrade konto är för övrigt äntligen öppnat igen. Ett varningens ord till dig som kanske googlar bank i Bryssel eller Belgien: Centea är en billig bank att låna från men de är dåliga på allt annat och har man inte belgiskt id-kort spärrar de ens konto efter en tidsperiod som de i vårt fall aldrig berättade om. Vår sommarsemester hade kunnat sluta riktigt illa om vi inte haft ett visst mått av tur. Pojkarnas konton kommer naturligtvis att öppnas i en normal bank med kontor och  personal och sånt.

Vi åkte inte till Sverige på påsklovet i år. Det kändes trist, men eftersom vi precis köpt en vattenavkalkare som kostade nästan lika mycket som våra flygbiljetter skulle gått loss på så fick det vara. Sen köpte vi skåp och jox på Ikea för ungefär lika mycket som hyrbil och snöskoter skulle ha kostat och det var förstås bra men en klen tröst när de solblå bilderna från Norrbottensfjällen började ramla in.

Ett av skåpen vi köpte var ett stort och bra skafferi. När det efter en extrasväng till Ikea och tacksamhet till smart personal äntligen stod hopmonterat i rätt färg ville jag bara måla den lite fläckiga vägen bakom innan vi ställde in det på plats. [cue spooky music]

Det luktade lite underligt i hörnet, lite jordkällare. Och gipsskivan var förvånansvärt mjuk. Och det var blött när man lirkade bort vägglisten och stack ner ett finger. Illa.

För att göra en trist historia kort så kom en akutrörmokare och slog hål i golvet och där under hittade han rostfria värmeledningsrör ingjutna i betongen. Tyvärr inte alls rostfria längre, för de var inte skyddade med plast. De var sönderrostade och sprang läck när han knackade fram dem ur betongen.

Så, nu har vi ett dike i köket, med jord och sten i botten, en fuktig betongplatta och sönderslagna klinkersplattor. Tjoho. I dag kom vi på hur vi kan lösa det hela på ett förhoppningsvis bra sätt, ‘förhoppningsvis’ being the operative word.

Annars är det mesta som vanligt, och så tänker vi köpa hund. Men mer om det en annan dag.

Genombrottet

Nu har vi ägt huset i fyra månader, bott här i tre. Det står fortfarande (fortfarande!) kartonger på ställen där jag inte vill se kartonger och det ligger verktyg på ställen där ingen väntar sig verktyg. Men det går framåt. Vi ordnar nya förvaringsmöjligheter nästan varje helg och packar upp lite mer, flyttar om lite annat och kastar en del som verkade omöjligt att avvara för fem månader sedan.

Hantverkarna är vi inte särskilt nöjda med, de dyker upp när det passar dem och gör inte riktigt färdigt det vi hoppas på. Men det de gör innebär även det små steg framåt. I dag är vi naivt förhoppningsfulla och glada. Man kan nog säga att vi ser fram emot nästa regnoväder – kan det verkligen vara så att det inte kommer att rinna in vatten i köket nästa gång himlen öppnar sig? Det finns faktiskt mycket som tyder på det.

Ännu gladare är vi över att kommunen i kväll tog emot alla våra omsorgsfullt inskaffade – och dyra! – intyg och översättningar. Maken och barnen har fått sina registernummer och om två veckor ungefär kommer kvarterspolisen och kollar att de verkligen bor här. Och sen får de sina ID-kort och så ska det vara klart – då är vi inne i systemet på riktigt, allihop.

En annan rolig sak: vi ska ha glöggfest för en massa trevliga människor. Och på söndag får vi roligt beök från Lux.

Identitetshandlingar

Följetongen ID-kort nu! rullar vidare. Maken och barnen ska alltså begära ID-kort hos kommunen (i Belgien sköter kommunerna folkbokföringen) och där godkänns inte svenska personbevis som födelsebevis och vigselbevis.

I förra avsnittet (som väl inte sändes i den här kanalen?) beställdes en ny uppsättning stämplade och signerade personbevis från Skatteverket. Sedan gick vår hjältinna till svenska konsulatet och fick ett dokument som på franska intygade att ett personbevis är en offentlig handling från Sverige. Allt scannades och skickades till kommunens utlänningsavdelning för ett förhandsbesked om de kommer att godtas. I slutet av förra veckan kom äntligen svaret: Nej.

Svenska dokument måste, till skillnad från de flesta andra EU-länders intyg, översättas av auktoriserad revisor och apostilleras av notarius publicus. Man kan tycka att det svenska generalkonsulatet borde kunna ha en liten artikel om detta på sin hemsida. Samtidigt inser jag, efter att ha diskuterat detta med ett antal svenskar, att det beror så på. Vilken kommun man bor i, vilken handläggare man hamnar hos. Mitt eget ID-kort sökte jag via kommissionen och den vägen gick det hur bra som helst med svenska dokument. Att vi vill ha kommunens ID-kort till familjen är för att de ska ha rätt att arbeta i Belgien.

Så, läget just nu är att jag skickat en förfrågan till en auktoriserad översättare från svenska till franska och att jag tagit kontakt med en advokatbyrå i Sverige som är notarius publicus. Jag ska skicka dokumenten dit, och sen får vi väl se hur det går…

Mentala bilder

Min kamera och min dator vägrar tala med varandra. Därför får ni försöka tänka er

  • en ovanligt hög bokhylla som är nästan full med böcker,
  • dess tvilling som fortfarande häckar i ett antal platta paket,
  • en stor hög tomma banankartonger,
  • en klargul parkeringsvinjett
  • en höstvecka med 20 plusgrader eller mer,
  • en helg där alla måltider intagits under bar himmel,
  • en administratör som vägrar acceptera att svenska registerutdrag skulle kunna vara födelsebevis,
  • en polis som kontrollbesiktar nyinflyttades inflyttning,
  • en favoritkollega som bytt jobb,
  • en virkad spiral i fult garn,
  • många återfunna små saker,
  • ett kroniskt kaos,
  • en grundmurad känsla av otillräcklighet och
  • hyfsat regelbundna ögonblick av stor glädje.

Jag minns min gula skylt

Det här är ju inte alls en bild av en luxemburgisk registreringsskylt säger Vän av ordning och det har hen ju alldeles rätt i. Men så här har det känts att ha en snygg blå bil med lättmetallfälgar och solgula plåtar.

Nu är de gula skyltarna bortskruvade och i deras ställe sitter vita skyltar med rubinröda siffror och bokstäver och det irriterande prefixet 8 som talar om att jag är anställd av en internationell organisation. Jag hade föredragit en 1-skylt, som alla andra på vår gata men av skäl som är för långtråkiga att gå in på så gick inte det.

Det kommer ändå att bli lite solgult mot den blå lacken i fortsättningen, den efterlängtade parkeringsvinjetten är nämligen tryckt på gult papper. Snart, snart snart ska den dyka upp. I dag hade jag en mailväxling med en dam på kommunen som påpekade att hon inte kan se om jag bor i kommunen eftersom jag inte finns med i det nationella registret utan bara i specialregistret. Eftersom jag hört rykten om att just min kommun kan ta upp till åtta månader på sig för att få in personer i det nationella registret laddade jag på med mina bästa argument och till sist kom hon med det bästa svar man kan få: “Egentligen måste vi ju… men… jag postar vinjetten idag så får vi hoppas att det andra löser sig med tiden.”

Parkeringseländet

I dag kom det stämplade registreringsbeviset tillbaka från Luxemburg och jag är ännu ett litet steg närmare belgiska nummerplåtar och boendeparkering.

Efter middagen promenerade vi bort till det halvhemliga ställe bilen står parkerad på, jag behövde hämta några papper ur handskfacket. En papperslapp fladdrade under vindrutetorkaren och jag blev rädd att vi till sist åkt på böter. Men så var det inte, fast nästan. På lappen stod det ungefär så här:

“Madame, monsieur. Ni har parkerat er bil i en zon där parkeringsbiljett, parkeringsskiva eller boendevinjett är obligatoriskt. Var vänlig studera skyltningen. Vi ber er därför att omedelbart skaffa biljett eller vinjett, ordinarie kontroller startar om några dagar. Då kostar det 25 euro per halvdag att inte följa parkeringsreglerna.”

Det känns väldigt belgiskt och sympatiskt med den här förvarningen.

Mindlessness? Just do it!

När jag i vanliga fall tycker att jag måste och borde och skulle det ena och andra och tredje brukar det finnas välvilliga människor i min omgivning som mumlar om mindfullness och att bara vara och så. En välmenande väninna gick till och med så långt att hon en gång rekommenderade mig att bli en human being och inte en human doing.

Just nu är det ändå att bara göra som gäller. Lyckligtvis inte på jobbet, där råder fortfarande visst stiltje, men hemma. Det är fortfarande fullt upp med flyttrelaterade problem som måste lösas. Ta bara en sån sak som det här med att ha bil och bo i Schaerbeeks kommun. Här gäller boendeparkering med vinjett på alla gator. Jag har kollat med kommunen och det är hur lätt som helst att få en vinjett, man ska bara komma in med en kopia på registreringsbeviset.

Eftersom jag numera har belgiskt ID-kort är jag naturligtvis skyldig att registrera bilen här. För att få göra det måste man åka till ett tullkontor och anmäla import av bilen och hämta en rosa blankett. Sen ska den stämplas av försäkringsbolag och bilbesiktning och så ska den lämnas in till bilregistret som så småningom levererar registreringsbevis och en registreringsskylt. (Den andra skylten får man duplicera hos någon firma, nyckelkopieringsfirmor brukar göra sånt.) Och sen går man alltså till kommunen. Just nu står bilen på en finfin liten parkering som av allt att döma inte ingår i det kommunala systemet och jag gör vad jag kan för att behålla min plats där. I morgon förmiddag måste jag lämna den tryggheten, då har jag tagit ledigt på förmiddagen för att åka till besiktningen.

Det är som vanligt – ska man komma någonstans får man aldrig sluta paddla.