Category Archives: hundstund

Man är sjukskriven och förläser sig på mammabloggar

foret de soignes 107

Om jag minns rätt drömde jag i natt att Chaplin börjat på hunddagis. Någon frågade om jag var nöjd, och jag svarade att hon verkade trivas bra men att jag tyckte det var lite konstigt att hon aldrig hade med sig några teckningar hem. Men de jobbade kanske med andra metoder än när pojkarna var små…?

Att jag sen, med hjälp av icke-ledande frågor, försökte lirka ur hunden lite information om hur de jobbar med genuspedagogik på det där stället, det kan jag varken förneka eller bekräfta.

Har andra textrader att randa

Jag har ägnat dagen åt att måsta skriva något klokt om vårt intranät men det kom bara annat i vägen hela tiden. Så nu sitter jag här i soffan med hunden och asusen och jobbar för en gångs skull hemifrån. Funderar över en migrationsstrategi och en nulägesanalys och över hur man kan kategorisera och söka i Sharepoint. Jag har goda skäl att rappa på med allt, för i april kommer vi att ha en upphandling att administrera, också.

001

Min assistent påpekar att jag skriver på fel ställe. Här blir det inga strategier gjorda. Kan ligga något i det. Men jag vet inte om hon är rätt person att klaga över att jag slöar.

 

Ännu en dag, ännu en hundstund.

Ingen hade lust att laga mat när jag kom hem i kväll, så vi gick till den nyupptäckta lilla reston vid tennisbanorna och åt fredagsmiddag. Borden ute på terrassen är inte så stora men vi hade Chaplin med oss så det kändes som det enda möjliga, Jag stack ändå in huvudet i burspråket med riktiga bord och frågade servitrisen om vi kunde ta med oss hunden in. Hon tittade häpet på mig. “Javisst, naturligtvis!” Så där satt vi oss.

En liten flicka med långt mörkt hår kom in och frågade om hon fick klappa hunden. Jodå, om hon klappade fint, och det gjorde hon. Chaplin, som är en mycket försiktig hund, nosade på flickan och slickade henne på fingrarna, något som fick henne att fnittra.

“Tycker hon om mig?”
“Ja, det verkar som om hon gör det.”
“Men…, tycker hon om turkar?”
“Tja, hon tycker nog om alla människor som är snälla.”
“Gör hon det?!”

Sen kom hennes storasyster och hämtade henne och vi fick vår mat. Och jag undrade vad hon fått höra av sin omvärld, om hundar och om sig själv.

Subventionerad grönska och det här med att ha hund

Vi läser i kommunbladet att det finns subventioner att hämta för de husägare eller hyresgäster som vill bidra till ett grönare Schaerbeek.

Den som vill skaffa en komposttunna får halva priset (max 50 euro) tillbaka, samma sak gäller för den som vill plantera en klätterväxt på framsidan huset. Det finns en lista över godkända arter och nu ska vi speja i omgivningarna för att få klart för oss hur alternativen ser ut. De här sorterna handlar det om.

Chaplin för tre veckor sedan. (Teenager included for scale) Hon växer fort, ska fotograferas i morgon!

Vi har ingen trädgård till vårt hus men det finns ett par parkbitar som Chaplin och vi nästan räknar som våra egna just nu. På den ena har gräset fått växa högt men parkförvaltningen klippte det i förmiddags och nu ser det helt annorlunda ut. Rosenhäcken runt blommar otroligt fint och man kan tänka att en kall och fuktig majmånad kan vara bra för andra än människobarnen.

I dag var jag ute med henne en stund efter middagen och när vi skulle gå hem hörde jag någon ropa efter oss, fast på det där lite oartikulerade sättet som betyder att man inte vet vad man ska säga. “Där är hon ju!” uppfattade jag i alla fall och jag vände mig om och fick syn på ett äldre par som bor ett kvarter nedanför oss. Deras hund och Chaplin gillar varandra och de två tumlade runt medan vi pratade. (Nikki med sträckt koppel, tycker nog hon hade kunnat få vara lös men än så länge känner jag varken henne eller ägarna så det förslaget får vänta.) De var så glada över att få träffa oss och tyckte Chaplin växt och frun var orolig för att Nikki kanske skrämde Chaplin men jag sa att Chaplin försökte leka ta fatt och att det inte var någon fara. Efter en stund fortsatte de sin kvällspromenad och Chaplin och jag gick hemåt. Då kom repliken som gjorde det här mötet till något speciellt för mig: “Madame, nu måste ni hälsa så varmt till er make!” Han och det här paret ses ofta, och de brukar ha någon sorts kontakt men de har så vitt jag vet inget gemensamt språk. Däremot har de på något vis hittat varandra. Den typen av möten har vi många av i det här nya hundlivet.

I morgon utvidgar vi kretsarna lite till, då åker vi på kooikerträff om det inte hällregnar.

Rekapitulation – Chaplin

En solig dag i mars bestämde vi oss för att skaffa hund. Efter en massa läsning och funderingar var vi helt inställda på att det skulle bli den rätt okända rasen kromfohrländer. De är sällskapshundar, saknar jaktinstinkt, blir lagom stora och är glada och familjekära. Vi träffade ett par såna på en utställning i Luxemburg och de uppfyllde våra förväntningar på rasen. Vi kontaktade flera uppfödare och fick veta att det föds väldigt få valpar varje år, och att efterfrågan är bra mycket större än tillgången. Uppfödarna kan välja valpkunder och det gäller att “sälja sig” så gott det går.

Som ett led i insäljningen och informationsinsamlandet besökte vi en tysk uppfödare och där hände det oväntade – vi träffade en hund vi inte alls tyckte om och efter diskussioner hemma valde vi att leta efter en annan ras.

Det kan ju verka överilat att välja bort en ras på grund av en individ, men hunden gav prov på rasens sämre sidor (det vanliga ointresset för främlingar närmade sig skräck hos tiken vi träffade, glad sprallighet var hos den här sjuåriga tiken ett valplikt hoppande) och samtal med svenska uppfödare fick oss att känna att hon nog inte var så ovanlig ändå. Jag började också läsa på om den genetiska problematiken som finns kring rasen – alla renrasiga hundar härstammar från ett enda föräldrapar och därifrån har de två typerna, strävhårig och släthårig, avlats fram. Det finns stor risk för ärftliga sjukdomar och ett arbete med att korsa in andra raser har påbörjats, men det ses som tveksamt av den tyska moderklubben, om jag fattat rätt.

Tillbaka på ruta ett började vi fundera på andra alternativ och vi kom rätt omgående att tänka på en nederländsk ras vi upptäckte på hundutställningen. Den var så lik en släthårig kromfohrländer att vi först tog fel. Det var en kooikerhondje, en hund som använts för att locka sjöfågel in i fågelfällor, men också som sällskap och som gårdshund.

Vi fick kontakt med en uppfödare och plötsligt hade vi en liten Chaplin att ta till oss.

 

 

Rekapitulation – stendammsdimman

Sist vi hördes satt vi och väntade på att en betongyta skulle torka så att vi kunde lägga om vårt klinkersgolv i köket. Oj vad vi väntade. Och oj vad det inte torkade.

Köksmys från första läckan. Illa nog, kan tyckas.

För att göra en lång historia kort hittade vi en icke igenkorkad vattenledning ingjuten i golvet. Vårt kök är byggt på husets gamla bakgård och vi tror att det har suttit en vattenkran ute på baksidan. Som vi förstår det har man stängt av vattnet i huset, monterat bort kranen och gjutit golvplattan (efter att ha dragit den oisolerade värmeledningen vi först hade problem med). Så småningom har vattnet slagits på igen och den öppna ledningen har tryckt ut så mycket vatten som den omgivande betongen kunnat absorbera. Därav också fuktrosor på väggen intill, och förmodligen en mycket snabbare nedbrytning av det oskyddade röret. När vi slog upp betongen för värmerörets skull minskade motståndet och mer vatten kunde sippra ut. När maken slog bort den sista lilla biten som täckte röret hade vi en fontän i köket innan han hann stänga av huvudledningen, och vi har fortfarande rostfläckar i taket efter geysern som slog upp. Nu är den nya betongen torr och vi borde lägga klinkers, måla om köket och ställa det nya skafferiet på plats – det har stått lite knöligt mitt i rummet sedan vattenläcka ett upptäcktes under påskhelgen. Och jag måste verkligen ta itu med försäkringsfrågan.

Men inte nog med att vi haft ett öppet dike, cement och vatten i köket. Kommunen har äntligen lagt om den gropiga trottoaren längst hela vår gata och det har medfört en månad av morgonpigga anläggningsarbetare, buller, stendamm och extremt finkornig sand som blåst in genom alla öppningar i fassaden. Hela huset är genomdammigt. Nu är de äntligen klara med sitt arbete, och när vi blir klara med vårt eget anläggningsarbete ska allt skrubbas och dammas av. Sen kan vi kanske återgå till våra ursprungsplaner – innan läcka nummer ett upptäcktes skulle vi precis sätta i gång med att måla väggar och tak i hallen…

Vårt trevlighetsprojekt – middagsgäster varannan helg – har helt och hållet legat på is under den här perioden och jag börjar bli väldigt sugen på att ta upp det projektet igen. Tur att vi har vår slittåliga damfamilj som stått ut med att möta oss i dimman…

Stora J har fått sitt id-kort, vi har planterat en massa blommor på terrassen och så har vi ju skaffat hund!

Mer om henne senare, nu ska vi äta sen söndagsfrukost på terrassen.

Chaplin 9 maj