Bryssel, fredag

Precis när jag beställt en lait russe och en croissant i cafeterian upptäckte jag att jag inte hade någon plånbok i väskan. Den vänliga personen bakom disken lovade att jag skulle få komma och betala lite senare och jag gjorde en snabb genomgång i huvudet. När hade jag haft den senast? Jag visste att jag hade gett en slant till en av pojkarna på morgonen, så till skillnad från min telefon och de fina presentpralinerna hade den kommit med hem från födelsedagsmiddagen hos damfamiljen. Sen mindes jag tunnelbanan i morse och grabbgänget där – hade de kommit onormalt nära någon gång? Jag trodde inte det, och jag brukar alltid ha väskan ordentligt stängd och inte på ryggen men jag hade ju stått och läst och kanske hade jag lämnat den öppen så någon fingerfärdig rackare kom åt pengarna? Fast nä, det hade jag väl ändå märkt? Men om det var så illa, oj, vilken eftermiddag det skulle bli, med banker och polis och myndigheter och nog har jag väl onödigt mycket pengar på lönekontot fast koden finns ju i alla fall inte i plånboken men handla på kredit kan man ju ändå fast kan man det numera man måste ju nästan alltid använda den där lilla dosan men kanske inte om man handlar från USA nej jag vet inte. Och var håller polisen till, borde ju veta det, får ta fram passet så jag kan identifiera mig på något vis.

Och jag avbokade den intressanta lunchen jag sett fram emot och jag tog bussen hem och höll nästan på att springa in hos afrikanen och köpa en lunchmacka innan jag kom på att jag ju inte hade pengar. Och så kom jag hem.

Lättnaden.

Uppdatering

Cirka en timme efter att jag skrivit rapporten här ovan stod jag på ett mackställe intill jobbet och skulle köpa en välförtjänt macka. Öppnade handväskan och hade ingen plånbok.

Saknar ord. (Är hungrig.)