En toppendag i Skellefteå, mars 2009.
Här i Bryssel har vi bottenväder – snöblandat regn, hagel, blåst och till och med åska. Och i Rådets lokaler träffas statscheferna och försöker enas om en budget. En hel del framtidsfrågor väntar på sin lösning där…
Gårdagens nyheter
7 februari 2001 skrev jag om krisen som skakade Pyra, företaget som skapade Blogger. Megnut, Meg Hourihan, hade grundat Pyra tillsammans med Evan Williams och när det stormade som värst 2001 valde hon att lämna båten. Han hängde kvar och lyckades rädda företaget. 2003 köptes det av Google och där drivs Blogger fortfarande kvar. Jag hade faktiskt missat att Evan Williams var med och skapade Twitter. Nu håller han på med en ny plattform som ska heta Medium, kan vara värd att hålla ögonen på…
Megnuts och superbloggaren Jason Kottkes romans var en stor sak i den dåtida bloggosfären, numera är de gifta och har två barn ihop. De bloggar fortfarande, båda två, men nog har de tappat en del i briljans. Det blir ju lätt så.
Själv använde jag Blogger för att uppdatera Life de Luxe de fem första åren. Uppdateringarna gick via ftp till mitt lilla hörn på Passagen. Från början kände jag inte till några svenska bloggar utan jag vände all min uppmärksamhet västerut. Pyragänget var några av de jag följde, och deras kompisar och flera av deltagarna från Steve Champeons mailinglista Webdesign-L. Jag vet att en av mina favoriter, Alex Massie, redan hade lagt ner bloggandet när jag började. Hon skrev ett briljant avskedsinlägg som jag sparade men som har försvunnit i någon avlagd dator sen dess.
Här kommer ett par citat från Megnut, för tolv år sedan, när allt rasade och bloggrörelsen faktiskt hade kunnat kvävas i sin linda.
There comes a point when the fight drains every last ounce of strength, every last droplet of love and passion from the body. There comes a point when the unknown, in all its vastness of dark unknownness, becomes more welcoming than the day-to-day. Because there are only so many sleepless nights where one can lay in bed at 3 watching the clock tick tock till 8. There are only so many days to slog the same path, battle the same unwinable arguments, endure the same pains and heartaches.
And then the days run out, either because you die, or you decide enough is enough. Because you decide this is no way to live. Not when this thing called work first devours your life, and then, unsated still, you watch it begin to munch on the lives of those around you, those people that you love very very much.
On Monday I resigned from the company I co-founded.
I’m still crying and crying and crying.
- Megnut A sad kind of day II
Den som förstod att tyda tecknen visste redan ett par veckor tidigare:
I wonder how many salmon never make it? How many just give up at some point as they struggle against the flow, how many just decide, “Even though this has been the goal of my life, I just can’t swim upstream anymore.”
och
My dad called. He says that no salmon give up. Some don’t make it, he says. Some die trying, he says. But no salmon ever give up. I knew that was the case. How very dad-like of him to tell me so.
Âh. Laxtankar att ta med sig!
vad intressant, skriv gärna mer om den tiden, innan vi andra hade upptäckt bloggandet. Jag älskar att med skräckblandad förtjusning läsa om Silicon Valley-dramer. Nu ska jag googla Megnut
Det vore roligt att veta mer om hur det kom sig att du började sa tidigt? Jobbade du med “hemsidor” (som vi väl sa da). Jag jobbade pa ett mjukvaruföretag och programmerarna gjorde egna hemsidor da vid 98-99 nagon gang. Jag fattade ingenting, vem ville läsa om dem pa webben?