I dag hittade jag till en mycket märklig recension in Expressen tack vare en av mina facebookvänner. Det var Stig Larsson som vid 57 års ålder recenserade en bok som heter ”Tillhör Lyra Ekström Lindbäck”, av just Lyra Ekström Lindbäck. (Det ska väl sägas att jag inte har läst boken, och att vare sig Larssons eller Nina Lekanders recensioner får mig att plocka in den i nästa Bokusbeställning. My loss.)
Det som förvånade mina fejankompisar var det här avsnittet i Larssons text:
“När jag läser om boken – långsamt, noggrant – blir jag klar över att jag inte tidigare har blivit så uppmärksam på den utsatthet som kan vara tjejens villkor under ett samlag.
Jag vet att jag är ute på hal is, det här är ju bara gissningar. Som kille borde du väl rimligen vara lika utsatt. Känslan av att den spänning, den attraktion som motparten bara för ett litet tag sedan kände plötsligt skulle kunna förbytas i vanlighet, normalitet, ja varför inte säga äckel?
Det är bara det att jag själv aldrig har upplevt det så. Det kan ju vara så att jag inte har haft vett nog att tänka så långt. Men det kan också vara på det viset att den som penetrerar den andre – på grund av själva penetrationsakten – befinner sig i ett sådant överläge att din utsatthet aldrig kan bli så där kallt skrämmande som det, anar jag, kan vara för en tjej.”
En kommentar från fejan: “Jag bara tycker det är fascinerande när människor inser att de står vid randen av det jättelika hav som är deras dumhet, bristande inlevelse och okunnighet.” (Hon som skrev de raderna är en person vars skrivande jag uppskattar mycket men som inte är en fb-vän och då vet jag inte vad etikettreglerna säger, ska hon få credit för sin fina formulering eller ska det som skrevs till en krets av vänner och vänners vänner få stanna där? Tacksam för åsikter!)
Jag blir så otroligt förvånad över Larssons häpnad. Visserligen har jag sett det mer i litteraturen än i livet, men hur många skildringar har man inte läst av kvinnoliv där sexualiteten, den blottade strupen, underkastelsen, förnedringen, det oönskade barnet, blickarna, hånskratten styrt hela livet efter det ödesdigra samlaget.
I julas läste jag den svåruthärdliga berättelsen om Maj, “Att föda ett barn” av Kristina Sandberg (recension i HD av Therese Eriksson). Therese fångar precis hur jobbig boken är att ta sig igenom, men hon landar i en mer positiv bedömning än jag gjorde. Samtidigt fortsatte jag till slutet och tänkte mycket på flickungen och det liv hon stretade sig igenom under veckorna efter att jag läst färdigt.
Nu dyker hon upp i tankarna igen, jag läser nämligen ett annat svenskt kvinnoöde, märkligt nog i fransk översättning. För ett par veckor sedan hittade jag en bok av Maria Ernestam på Fnac och jag blev nyfiken eftersom det var en svenska jag inte hört talas om som inte skriver deckare. Jag har inte kommit halvvägs än, men jag tror nog att en liten mordgåta kommer att dyka upp, det ges i alla fall antydningar åt det hållet.
Det som slår mig när jag läser den här (mycket välskrivna och/eller väl översatta) romanen är hur väl jag känner igen ledtrådarna om kvinnolivets tragik. Konflikterna med modern, den smärtsamma relationen till barnen, den tigande maken, de egna ambitionerna som det inte blev något med, åldrandets sorg och paradoxala lättnad, sexualitetens förlösande och förgörande kraft, alla de olika bitarna finns i begreppslådan och de är så lätta att ta till sig. Mig.
Men nu, nästan 48 år gammal, undrar jag om jag missat romanen om mannen. Jag står här vid okunskapens hav och känner att jag inte riktigt har koll på de obligatoriska pusselbitarna i manslivets tragik och glädje. Vad är det jag borde ha läst?
15 februari 2008 tittade jag på Star Academy och diskuterade Serge Gainsbourg i kommentarsfältet. Det var på den gamla goda tiden när vi kommenterade.
Om kommentering: Jag tänkte direkt på en bok som jag ville tipsa dig om, men när jag skrollade ner och såg hela formuläret jag måste fylla i för att kommentera kändes det plötsligt mäktigt… Obs att kommenteringen är smidigare på din blogg än nästan överallt. Men kanske är det Facebook som spökar; det finns väl inget enklare än att kommentera där, och folk blir väl vana.
Böcker: Jag tycker att Mardrömmen av Kenzaburo Oe gav insikter om hur det skulle kunna vara att vara man till mig.
Om Stig Larsson: Intressant brist på empati! Till hans försvar: jag vet inte om det har skrivits mycket om känslan av utsatthet just samband med penetrationen. Hans tolkning av denna utsatthet visar dock att hans nya insikt var en smula begränsad: nej, det är inte samma utsatthet som att t.ex. noja över att partnern ska tappa intresset.
Intressant. Dock tycker jag det är hârt att krasst döma “tecken pâ dumhet” – jag tycker det ocksâ är tecken pâ stor ärlighet och modesti. Och hâller med Jörel om att just den utsatthet det skrivs om – antar ocksâ jag, dâ jag inte läst boken – ej ofta är beskriven? Mme Bovarys finns det gott om i den litterära naturen, men det är ju inte riktigt samma sak?
Kommentering. Jag är för kommentering. I alla sammanhang. Det skrivna ordet pâ facebook är sâ offentligt det kan bli, “fb vän” eller ej, likt samtliga bloggar som inte är lâsta för icke inbjudna.
Läste inlägget från 2008 inklusive kommentrarer. Så roligt vi hade på den tiden.
Ja, Bengt, visst blir man glad av att återse de där minikonversationerna, och fundersam över vad som hände med dem och oss?
Jag blev också mest tagen av din kommentar om kommenteringen, och bristen på den. Det blir inte samma på facebook. Jag tycker faktiskt det känns mer offentligt att skriva där. Nästan alla som är mina vänner där har jag träffat (närvarande sällskap undantaget:) och det är en salig blandning kusiner, skolmammor, gamla klasskompisar you name it. Jag får iband mycket märkliga kommentarer på mina inlägg där för “publiken” har andra referenser och missförstår. Bloggen hade ju folk “sökt upp” och jag tyckte under en period att jag hittade en ton, ett samtal, en grupp som funkade bra. Jag vet inte varför jag slarvat bort den och varför det är så svårt att hitta tillbaka.
Jörel ett tips : kommentera ofta så är alla uppgifterna förifyllda
Inser också hur “könad” min läsning är. Utan att tänka efter kan jag säkert räkna upp 20 böcker där jag tycker mig verkligen “känna och första ” hur kvinnorna tänker, reagerar och känner. Nästan allitd i konflikt, misär, svårigheter och i underläge gentemot männen runtomkring. Exempel: Brick Lane av Monica Ali, Purge av Sofi Oksanen, Dottern i We were the Mulvaynes av Oates, Nancytriologin av Elsie Johansson, jag kan fortsätta länge. Männen? Jag läser mycket av män men förstår jag Philip Roths åldersnojjiga gubbar? Knappast. Ta t ex Saturday av Mc Ewan, en författare jag verkligen tycker om, hela boken berättas av fadern i familjen och jag kommer honom aldrig in på livet. Är det min läsning? Min brist på inlevelseförmåga? Jag har ju faktiskt inte upplevt någonting som den invandrade bangladeshiskan i Monica Alis bok upplever heller. Men mönstret av kvävande konventioner, rädsla, utnyttjande, underläge har man ju som du säger Jorun fått inpräntat i sig sen man lämnade flickbokshjältinnorna (som ju och andra sidan alltid var okonventionella, frispråkiga, rödhariga sprakfålar).
Hur läser män dessa böcker? Tycker de att kvinnorna är mysterier? Och känner de omedelbart igen sig i Jack eller Doktor Glas?