Året som gick

mars 264

Nu har jag bott två år i Bryssel och än så länge är staden inte Hemma, men huset är det.

Årets golv: köksgolvet, våra dubbla vattenläckor och slitet med att göra fint efteråt.

Årets val: Vi röstade i det schaerbeekska kommunalvalet.

Årets glögg: Två gånger är en vana.

Årets bokserie: A song of fire and ice. Året började med att jag läste alla hittills utkomna delar och slutade med att familjen såg första säsongen av Game of thrones.

Årets bok: Den jag skrev i november. Snart har den fått vila en månad och redigeringsarbetet kan börja.

Wenduine 010

Årets nykomling: Chaplin!

Årets flygresa: underbara rundturen i norra Luxemburg.

Årets resor: England på sportlovet, belgiska kusten i juli, Sverige i augusti, Luxemburg i september och Amsterdam i mellandagarna.

Årets jobb: Efter ett visst mått av tvekan bestämde jag mig för att bli kvar på min stol ett tag till.

Årets omorganisation: verkställs i februari 2013.

Årets ekonomiska kris: har vi troligen inte sett slutet på.

Årets godaste dryck: Duvel triple hop 2012

Årets TV-serie: franska The Voice

Wenduine 016

Årets väder: nederbörd

Och nu går vi vidare mot 2013. Gott nytt år!

Nu gör vi jul igen

Detalj ur juldekorationerna i Roodebeek julen 2004

Jag läste en fråga ställd till Magdalena Ribbing där en 20-åring som inte ville fira jul undrade över hur hon skulle göra. Jag har inte att säga om frågan eller Ribbings svar, men det hade många andra, det har kommit över hundra kommentarer till artikeln.

En kvinna skriver:

Håller också med Cajsa om att man inte har valet att abdikera om man är en medelålders kvinna. Vem ska annars göra Julen, och vad skulle den yngre OCH den äldre generationen säga om man plötsligt vägrade..? Nu är det inget problem för mig, eftersom jag faktiskt tycker att det är kul med pyssel och traditioner – och storstäda måste man ju göra ibland ändå. Men OM…

För övrigt tycker jag att vuxna barn/tonåringar och yngre föräldrar/svärföräldrar/övrig släkt som ska vara med och fira, faktiskt kan fråga om de kan hjälpa till lite! Inte bara för syns skull, utan så att man förstår att de verkligen är beredda att göra det också, utan sura miner.

Jag minns hur mamma alltid slet med julgörandet när vi var små och jag minns också hur jag som naiv tonåring någon gång sa att “det blir ju jul ändå, man behöver inte göra så mycket”. Och det är ju sant, det blir 24 och 25 och 26 i almanackan även om vi går i ide allihop. Men vill man ha det vi kallar julstämning får man vackert arbeta. Det är ju ändå en samling traditioner, dekorationer, maträtter, blomsteruppsättningar (inklusive den bisarra traditionen att släpa hem hela träd och vira in dem i ljus och glitter) som inte bara uppstår av sig själva. Allt detta måste traderas vidare eftersom julfirande på många sätt är en muntlig tradition även om recepten numera oftare hittas på nätet än i handskrivna recept från farmors tid.

I år firar vi en liten jul i Bryssel (regn förutsagt alla dar den närmaste veckan) och det är jag som är den medelålders kvinnan som har en plikt mot de yngre att visa “hur vi firar jul i vår familj”, så de har något att köpslå om den dag de har egna familjer att jula med.

I dag fick vi de första julklapparna, det var damfamiljen som gav oss paket innan de reste till Sverige för att fira med släkten där. Nu ska jag göra i ordning en pepparkaksdeg och fråga internet hur man bäst kokar skinka. Chaplin ligger och gnager på sitt tuggben och jag önskar alla eventuella läsare en fröjdefull jul.

I backspegeln: bullmamman

Ibland ser man i backspegeln och undrar hur man tog sig igenom de där krokiga och hala passagerna. I dag hittade jag en dikt från när jag läste Skapande svenska i Umeå, på distans. Det här skrev jag i Luxemburg, november 2009 – tre och ett halvt år efter att familjen flyttat till Skellefteå, lite drygt ett år innan jag flyttade till Bryssel, ett och ett halvt år innan familjen också kom hit.

Uppgiften var Estradpoesi och vi hade briljanta Solja Kraipu som gästföreläsare. Jag bestämde mig för att skriva något mycket personligt, men det var nästan omöjligt att framföra dikten inför gruppen. Tårarna låg så nära ytan.

Ibland glömmer jag hur fantastiskt det är att allt har ändrats sedan dess.

Till mina pojkar
– en avskedssång innan jag åker hem
långt dit bort
en halv kontinent åt sydväst

Det var då ett himmelens tjat
Om blonda hemmamammor
De där som alltid är så
Hemtama
Hemkära
Hemmablinda

Sorry kids,
Men ni har en morsa
Som alltid kommer bort

Blandar smör mjölk jäst
Vetemjöl salt och socker
Nystött kardemumma
Knådar hårt och länge. Väntar.
Låter jäsa till dubbel storlek

Jag säger som ordspråket:
Borta bra
Ska inte ni också flytta dit?

”Home is where your heart is”
Jag bär det med mig
Under mitt vänstra bröst
Och vart jag än går
Bankar det
Bankar på dörrar, viskar era namn
och hoppas att ni inte vaknar
Tvåtusentvåhundratjugo kilometer bort

Kavlar ut
Brer på med smör socker kanel
Rullar ihop och skivar
Lägger på plåt och väntar igen
Låter jäsa till dubbel storlek

Jag packar min väska igen
Gör mig klar att lämna er igen
Förbereder mig för kedjan
av bil buss flyg tåg bagage och terminaler
Förbereder er för vardag igen
För över pengar igen
Går igenom läxorna igen
Kramar en gång till och laddar orden
med allt som måste sägas och
med allt som kan sägas och

allt som inte kan sägas
på det här språket

Varför alltid så bortgången?
Kan jag inte vara hemlighetsfull?
Eller en aning hemsk?

Penslar med ägg
Strör pärlsocker på
Skjutsar in i ugnen
Gräddar till guld

Förvara i frysen
Och gråt inte mer
Fem veckor är nästan ingenting

Första advent

En liten hund upplever sin första snödag

Lilla trekantsparken ser helt annorlunda ut

Snygga grannhusen ser nästan ut som pepparkakshus med florsocker på

…men de kunde allt ha lagt på lite mer chokladlinser och kristyr, hälsar pepparkakspolisen.