I det blå

I går tillbringade vi en fantastisk dag i Luxemburg tillsammans med min brysselsyster och hennes dotter. De hade gett pojkarna en spännande födelsedagspresent som de nu skulle få uppleva. Det var flygdags! Vi vuxna i familjen tog chansen att haka på.

Vi hade verkligen tur med vädret, det var varmt och klart och nästan ingen vind. I luftlagren närmast marken var det lite turbulent men på högre höjd var det åter kav lugnt.

På svenska kallas flygplanstypen vi fick pröva “ultralätt trike“. Så här ser det ut:

Föraren sitter framför passageraren, som på en motorcykel eller snöskoter.

Foto: Jan Boklöv

Och här sitter jag; förväntansfull och lite spänd.

Jag gick ut hårt för att övervinna min inneboende feghet; när piloten undrade vem som skulle upp först skyndade jag mig att ta chansen. Och vilken chance jag hade! En vanlig tur med klubben (“flygdop”) innebär ungefär 15 minuter i luften. Piloten L och jag blev borta i ganska exakt en timme! Vi hade så trevligt, förhållandena var så perfekta och det var en fantastisk upplevelse. Jag började till och med  fundera över om det inte vore en bra idé att själv ta ultralätt flygcertifikat.

Här kommer några bilder från rundturen, för den som vill.

foto: Jan Boklöv

Piloten L lät motorn gå på tomgång tills den var tillräckligt varm. Sedan rullade vi längst bort på det lilla fältet och han körde med full fart mot vinden. Några sekunder efteråt var vi uppe.

Luxemburgs fält, åkrar, kullar och skogar bredde ut sig långt under oss. Som högst var vi ungefär 200 meter över marken. L bjöd inte på någon extrem lågflygning, några av de andra fick prova på att flyga riktigt lågt över fälten.

Med den här stången både styr man och reglerar höjd. Det finns varma vantar att stoppa händerna i men det behövdes inte den här fina dagen.

Kraftverksdammen i Vianden.

Slottet i Vianden, en trevlig sevärdhet även från luften.

Slottet i Bourscheid

Colmar Berg med storfurstens slott. Ingen flagga, så de var inte hemma. I övre högra hörnet syns den stora Goodyearfabriken.

“Det gick ju bra att komma upp,” sa L. “Nu får vi se om vi kan komma ner.”

Och tänk, det gjorde det! Vi klarade staketet i hitre sidan av fältet och hann stanna innan vi kom till det på andra sidan. Däremellan satt L ner hjulen mjukt och fint på marken.

foto: Jan Boklöv

Väl nere på jorden kom jag nog fram till att en trike med flygcertifikat inte är det som står först på listan av saker att ägna tid och pengar åt, men även en galen dröm ska ju födas någonstans och min kom till världen  i luften över Vianden. Min väninna M konstaterade att man lätt kan göra sig en liten förmögenhet på flygning, om man börjar med en stor. Det ligger nog en hel del i det… I väntan på den förmögenheten kommer jag att hålla ögonen öppna för annonser om Öppet hus på flygklubbar här i närheten. Jag vill upp igen!

4 thoughts on “I det blå”

  1. Jag trodde min fru blivit bort rövad, upp först och ner som tredje pers. 2 ungdomar hade hunnit flyga en längre sväng men redan landat. Vet inte om hon mutade piloten på något sätt, men 45 min extra tid är inte illa. Ja, de här skall vi göra igen, rekomenderar denna underbara upplevelse gör jag/vi.

  2. Modigt Jorun! Själv har jag lite höjdnoja, men fick i födelsedagspresent att flyga luftballong när jag fyllde 50 och jag vågade. Tyckte tom att det var en fantastisk känsla och så tyst det var ….
    Hur lät dessa glidare?

    1. Man har en stor bensindriven propeller bakom ryggen så det blir inte tyst där uppe. Piloten som pojkarna flög med visade hur skärmen glider utan motor, det har jag inte varit med om men jag antar att det blir en annan sorts flygtur.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>