I det blå

I går tillbringade vi en fantastisk dag i Luxemburg tillsammans med min brysselsyster och hennes dotter. De hade gett pojkarna en spännande födelsedagspresent som de nu skulle få uppleva. Det var flygdags! Vi vuxna i familjen tog chansen att haka på.

Vi hade verkligen tur med vädret, det var varmt och klart och nästan ingen vind. I luftlagren närmast marken var det lite turbulent men på högre höjd var det åter kav lugnt.

På svenska kallas flygplanstypen vi fick pröva “ultralätt trike“. Så här ser det ut:

Föraren sitter framför passageraren, som på en motorcykel eller snöskoter.

Foto: Jan Boklöv

Och här sitter jag; förväntansfull och lite spänd.

Jag gick ut hårt för att övervinna min inneboende feghet; när piloten undrade vem som skulle upp först skyndade jag mig att ta chansen. Och vilken chance jag hade! En vanlig tur med klubben (“flygdop”) innebär ungefär 15 minuter i luften. Piloten L och jag blev borta i ganska exakt en timme! Vi hade så trevligt, förhållandena var så perfekta och det var en fantastisk upplevelse. Jag började till och med  fundera över om det inte vore en bra idé att själv ta ultralätt flygcertifikat.

Här kommer några bilder från rundturen, för den som vill. Continue reading

På fri fot

Älskade föremål har i regel en historia. De här skorna är inga favoriter men trots det har de numera två berättelser knutna till sig. Jag köpte dem i Luxemburg när en skoaffär skulle lägga ner. Vilket märke det är har jag glömt, men de var väldigt sköna och precis den sorts promenadskor mina fötter behövde. Problemet var bara den smutsgrå färgen. Jag vände mig till den surmulna expediten och undrade om skorna fanns i någon annan färg. Nej, det gjorde de inte. “Så synd,” sa jag, “men jag vet inte om jag kan köpa dem. De är ju så fula.” Hon snörpte på munnen och nickade menande på mina avsparkade gympaskor. “Men de du har på dig i dag är ju inte så snygga de heller…”

Eh, nä, det var de ju inte. Så jag köpte skorna.

Jag erkänner att jag har varit dålig på att rengöra dem, utflyktslera och stigsmuts har så naturligt blivit ett med skinnfärgen.

För lite knappt två veckor sedan skulle vi ut på vandring i La Hulpe och jag kunde inte hitta skorna jag hade tänkt ta på mig så de smutsfula fick följa med ut igen. Vi hade inte hunnit många hundra meter när jag kände att något hände med hälen på högerskon. Den liksom sjönk ihop. Sen gick det snabbt med förfallet. Det var som om skornas sista förbrukningsdag inföll den söndagen. Plötsligt var det inte bara ena hälen, eländet spred sig till andra skon och under trampdynan och längst sidorna. Stigen blev en ridväg full av lera och där halkade jag omkring i mina lerfärgade ex-skor.

Fördelen med att ha två trasiga skor är att man slipper halta, nackdelen är att man i stället fylleglidvinglar fram i leran, om det finns lera. Annars går man mest bara omkring med ett besvärat leende och trampar fast sig i de långa gummislamsorna som slänger kring fötterna.

Så här såg skorna ut när jag kom hem. Under någon kilometer hade jag hålrummen fullproppade med rosa toapapper, men det försvann längst vägen, tillsammans med allt inkråm i båda hälarna. Mycket märkligt.

Nu ligger båda på toppen av sopberget och vi kan le åt en tredje historia, påhittad av junior.

“Hur spelar man fotboll om man är barfota?”

“Skoningslöst.”

 

En förmiddag i solen

En flicka, en väg, en snigel som behövde vänner. En flicka, smultron men inte hallon. En mamma och en pappa som åkt bort och kommit tillbaka under nya namn. En fågel som var död och såg ut som om den sov. Kanske skulle de andra fåglarna komma och ta hand om den men troligen inte. En kopp kaffe i solen, små fragment av berättelser som aldrig avslutades eller kanske ens påbörjades. Ett avsked, en fortsättning