En vag längtan

Det finns en kvinna som jag inte alls känner men vars namn jag ibland stöter på i jobbsammanhang. Senast var vi på samma kurs för en vecka sedan. Vi pratade inte, hon vet nog inte vem jag är och det jag vet om henne är vad hon jobbar med och hur hon ser ut.

Det finns ett diskussionsforum på jobbet som jag följt lite oftare än vanligt de senaste veckorna och där hon ibland är aktiv. I dag la hon ut en länk till sin blogg om ett husprojekt. Inte “bara” ett husprojekt, men också ett experiment i att leva gemensamt med andra, att leva med marken och naturen och ta ansvar för sin egen del av helheten. Det finns mycket i det hon skriver som känns mycket främmande för mig och saker jag reagerar mot, men det är samtidigt något i berättelsen och hennes sätt att skriva den som gör att jag nu tillbringat hela kvällen med att läsa bloggen, från det äldsta inlägget till det allra senaste. De fantastiska fotografierna gör förstås sitt till.

Min egen bild av björkarna vid Skellefteälven representerar en av de saker jag längtar efter just nu – det norra, det ljusa, det soliga och friska. Det andra jag längtar är så mycket mer vagt, det handlar om kreativitet, samspel och förändring. Det norra kommer jag till om två veckor, det andra vet jag inte något om. Endera dagen dyker det nog upp.

Ännu en dag, ännu en hundstund.

Ingen hade lust att laga mat när jag kom hem i kväll, så vi gick till den nyupptäckta lilla reston vid tennisbanorna och åt fredagsmiddag. Borden ute på terrassen är inte så stora men vi hade Chaplin med oss så det kändes som det enda möjliga, Jag stack ändå in huvudet i burspråket med riktiga bord och frågade servitrisen om vi kunde ta med oss hunden in. Hon tittade häpet på mig. “Javisst, naturligtvis!” Så där satt vi oss.

En liten flicka med långt mörkt hår kom in och frågade om hon fick klappa hunden. Jodå, om hon klappade fint, och det gjorde hon. Chaplin, som är en mycket försiktig hund, nosade på flickan och slickade henne på fingrarna, något som fick henne att fnittra.

“Tycker hon om mig?”
“Ja, det verkar som om hon gör det.”
“Men…, tycker hon om turkar?”
“Tja, hon tycker nog om alla människor som är snälla.”
“Gör hon det?!”

Sen kom hennes storasyster och hämtade henne och vi fick vår mat. Och jag undrade vad hon fått höra av sin omvärld, om hundar och om sig själv.

Tungt i brevlådan

“Hej,” säger energibolaget, “som ni kanske minns hade vi en lång vinter i år. Ni verkar ha försökt hålla det rätt varmt i rummen ni vistas i och det var värst vad mycket ström era datorer och andra maskiner drar. Och bastun. Det där med englasfönster borde ni kanske göra något åt? Och oisolerade golv? Ja, ni gör som ni vill men här är i alla fall en faktura, ni har betalat in ungefär hälften av vad ni verkligen förbrukat under året. Se till att betala innan ni åker på semester.”

“Hejsan, hejsan,” säger finansdepartementet, “ni köpte ju ett hus i fjol vid den här tiden. Kul, kul. Jo, nu har det alltså blivit dags för fastighetsskatten. Ingen överraskning väl? Den ska ju betalas så här års. Kan nog vara bra om ni fixar det innan ni tar sommarledigt.”

Nej, jag klagar inte, det är inte helt oväntade utgifter. I dag kommer en fönsterfirma och tar mått, kanske kan det på sikt ändra energiförbrukningen. Men först ska deras egen faktura betalas…

“Egen härd, skiortan värd,” som det gamla djungelordspråket säger.