Rekapitulation – Chaplin

En solig dag i mars bestämde vi oss för att skaffa hund. Efter en massa läsning och funderingar var vi helt inställda på att det skulle bli den rätt okända rasen kromfohrländer. De är sällskapshundar, saknar jaktinstinkt, blir lagom stora och är glada och familjekära. Vi träffade ett par såna på en utställning i Luxemburg och de uppfyllde våra förväntningar på rasen. Vi kontaktade flera uppfödare och fick veta att det föds väldigt få valpar varje år, och att efterfrågan är bra mycket större än tillgången. Uppfödarna kan välja valpkunder och det gäller att “sälja sig” så gott det går.

Som ett led i insäljningen och informationsinsamlandet besökte vi en tysk uppfödare och där hände det oväntade – vi träffade en hund vi inte alls tyckte om och efter diskussioner hemma valde vi att leta efter en annan ras.

Det kan ju verka överilat att välja bort en ras på grund av en individ, men hunden gav prov på rasens sämre sidor (det vanliga ointresset för främlingar närmade sig skräck hos tiken vi träffade, glad sprallighet var hos den här sjuåriga tiken ett valplikt hoppande) och samtal med svenska uppfödare fick oss att känna att hon nog inte var så ovanlig ändå. Jag började också läsa på om den genetiska problematiken som finns kring rasen – alla renrasiga hundar härstammar från ett enda föräldrapar och därifrån har de två typerna, strävhårig och släthårig, avlats fram. Det finns stor risk för ärftliga sjukdomar och ett arbete med att korsa in andra raser har påbörjats, men det ses som tveksamt av den tyska moderklubben, om jag fattat rätt.

Tillbaka på ruta ett började vi fundera på andra alternativ och vi kom rätt omgående att tänka på en nederländsk ras vi upptäckte på hundutställningen. Den var så lik en släthårig kromfohrländer att vi först tog fel. Det var en kooikerhondje, en hund som använts för att locka sjöfågel in i fågelfällor, men också som sällskap och som gårdshund.

Vi fick kontakt med en uppfödare och plötsligt hade vi en liten Chaplin att ta till oss.

 

 

Rekapitulation – stendammsdimman

Sist vi hördes satt vi och väntade på att en betongyta skulle torka så att vi kunde lägga om vårt klinkersgolv i köket. Oj vad vi väntade. Och oj vad det inte torkade.

Köksmys från första läckan. Illa nog, kan tyckas.

För att göra en lång historia kort hittade vi en icke igenkorkad vattenledning ingjuten i golvet. Vårt kök är byggt på husets gamla bakgård och vi tror att det har suttit en vattenkran ute på baksidan. Som vi förstår det har man stängt av vattnet i huset, monterat bort kranen och gjutit golvplattan (efter att ha dragit den oisolerade värmeledningen vi först hade problem med). Så småningom har vattnet slagits på igen och den öppna ledningen har tryckt ut så mycket vatten som den omgivande betongen kunnat absorbera. Därav också fuktrosor på väggen intill, och förmodligen en mycket snabbare nedbrytning av det oskyddade röret. När vi slog upp betongen för värmerörets skull minskade motståndet och mer vatten kunde sippra ut. När maken slog bort den sista lilla biten som täckte röret hade vi en fontän i köket innan han hann stänga av huvudledningen, och vi har fortfarande rostfläckar i taket efter geysern som slog upp. Nu är den nya betongen torr och vi borde lägga klinkers, måla om köket och ställa det nya skafferiet på plats – det har stått lite knöligt mitt i rummet sedan vattenläcka ett upptäcktes under påskhelgen. Och jag måste verkligen ta itu med försäkringsfrågan.

Men inte nog med att vi haft ett öppet dike, cement och vatten i köket. Kommunen har äntligen lagt om den gropiga trottoaren längst hela vår gata och det har medfört en månad av morgonpigga anläggningsarbetare, buller, stendamm och extremt finkornig sand som blåst in genom alla öppningar i fassaden. Hela huset är genomdammigt. Nu är de äntligen klara med sitt arbete, och när vi blir klara med vårt eget anläggningsarbete ska allt skrubbas och dammas av. Sen kan vi kanske återgå till våra ursprungsplaner – innan läcka nummer ett upptäcktes skulle vi precis sätta i gång med att måla väggar och tak i hallen…

Vårt trevlighetsprojekt – middagsgäster varannan helg – har helt och hållet legat på is under den här perioden och jag börjar bli väldigt sugen på att ta upp det projektet igen. Tur att vi har vår slittåliga damfamilj som stått ut med att möta oss i dimman…

Stora J har fått sitt id-kort, vi har planterat en massa blommor på terrassen och så har vi ju skaffat hund!

Mer om henne senare, nu ska vi äta sen söndagsfrukost på terrassen.

Chaplin 9 maj