Min minsta lillasyster ritade av mig och pojkvännen som numera är maken

Ur skattlådorna

Sånt jag hittat under projektet “rensa gamla flyttkartonger”:

Genombrottet

Nu har vi ägt huset i fyra månader, bott här i tre. Det står fortfarande (fortfarande!) kartonger på ställen där jag inte vill se kartonger och det ligger verktyg på ställen där ingen väntar sig verktyg. Men det går framåt. Vi ordnar nya förvaringsmöjligheter nästan varje helg och packar upp lite mer, flyttar om lite annat och kastar en del som verkade omöjligt att avvara för fem månader sedan.

Hantverkarna är vi inte särskilt nöjda med, de dyker upp när det passar dem och gör inte riktigt färdigt det vi hoppas på. Men det de gör innebär även det små steg framåt. I dag är vi naivt förhoppningsfulla och glada. Man kan nog säga att vi ser fram emot nästa regnoväder – kan det verkligen vara så att det inte kommer att rinna in vatten i köket nästa gång himlen öppnar sig? Det finns faktiskt mycket som tyder på det.

Ännu gladare är vi över att kommunen i kväll tog emot alla våra omsorgsfullt inskaffade – och dyra! – intyg och översättningar. Maken och barnen har fått sina registernummer och om två veckor ungefär kommer kvarterspolisen och kollar att de verkligen bor här. Och sen får de sina ID-kort och så ska det vara klart – då är vi inne i systemet på riktigt, allihop.

En annan rolig sak: vi ska ha glöggfest för en massa trevliga människor. Och på söndag får vi roligt beök från Lux.

Vad var det jag läste?

Jag borde fotografera vår bokhylla någon dag när det inte står en massa saker på golvet framför den. Den är riktigt fin! Diskussioner om en stege pågår, nu nöjer vi oss med att läsa böcker från de nedre två tredjedelarna.

Sånt jag nyligen läst ut:

Against all things ending – Stephen R Donaldson

Åh, jag vet inte vad jag ska säga. Jag älskade de första sex böckerna i Covenant-serien (skrivna 1977-1994). De tre som hittills kommit ut på 2000-talet? Inte så mycket. I slutet av den tredje boken får man veta att en fjärde och sista del av den tredje serien ska komma, troligen 2013. Jag vill ju veta hur det går, men jag kan inte säga att jag ser fram emot läsningen.

Temat i hela serien är balansen mellan godhet och ondska, mellan mål och medel, mellan makt och maktlöshet. I den senaste boken är alla rollfigurer utslitna och nernötta och de orkar inte längre bära de allt tyngre bördor som läggs på dem. Rädda världen? Det tar 150 sidor att samla krafterna och resa sig upp. På ett deprimerat och grådimmigt vis blir läsningen en exakt mental spegling av den fysiska värld som beskrivs. Kanske är det skickligt, för mig som läsare blev det nästan övermäktigt. Att läsa om träskvandringar och omöjliga uppdrag när man sitter omgiven av ouppackade lådor och saker travade på fel ställen var inte upplyftande.

Ett citat som glimmade till och som på något vis sammanfattade serien:

“Down at the bottom, your accusation against Linden is, ‘Good cannot be accomplished by evil means.’ Breaking Laws is an evil means. Concealing her intensions is an evil means. So of course she has to be stopped. ( – - – ) There’s only one problem. There are always evil means. Nobody is ever as pure as you want them to be. You aren’t. I’m not. We all have some kind of darkness in us. So the only way to avoid evil means is to do nothing. And the only way to do nothing – to be innocent – is to be powerless, ( – - – ) If you have power, any kind of power at all, it always finds a way to express itself. Somehow.”

Efter den tunga vandringen (jag undrar varför boken heter Against all things ending, det kändes mer som Towards…) behövde jag något annat. I bokhyllan hittade jag en bok som stått oläst i tio år eller så. Om jag minns rätt köpte jag den och en flera andra på en scoutloppis på Limpertsberg när jag fortfarande var överväldigad över att det gick att köpa FRANSKA POCKETBÖCKER!!! och en korv och ett glas bubbel av uniformerade tonåringar på en gata i en stad där jag bodde. Tiden jag behövde för att dra mig igenom en fransk roman och tiden som blev över sedan allt annat fått sitt matchade inte riktigt varandra, så de flesta av de böckerna är fortfarande olästa. Lyckligtvis har jag övat upp läshastigheten på annat håll, så boken jag läste ut i kväll har jag konsumerat med rätt normalt tempo.

La pierre de vie – Edith Pargeter alias Ellis Peters

Som ni ser av författarnamnet är det en engelsk roman som översatts till franska. Boken skrevs 1960 och översattes 1999 och man kan undra varför. Kanske fanns det ett sug efter medeltidsdeckare som nutida franska författare inte kunde eller ville möta. Man kan också undra varför boken gavs ut i serien “Grands détectives”. Redan på baksidan gör förlaget avbön: boken har ingen kriminalgåta men det finns en känsla av spänning i den. Och det gör det faktiskt. Bokens huvudperson lever i England på 1200-talet och han får efter en period i Frankrike i uppdrag att bygga en stenkyrka åt en förmögen riddare som återvänder från korståget till Konstantinopel. Det är lite kärlek, lite politik, lite historia och lite spänning och allt är vackert och fint skrivet. Jag kommer att läsa del två i samma serie och jag är nästan säker på att del tre också ligger någonstans i gömmorna.

Ett påpekande, apropå den här boken och många andra medeltidsskildringar: renässansen kom efter medeltiden. Det är klart att människor på den tiden, inklusive romanhjältar, hade en annan världsbild än vår.

På sängbordet just nu: En dag – David Nicholls.

Jättehemlig kommunikation

För några veckor sedan kom en kollega och jag till fots tillbaka till kontoret från ett möte. På trottoaren några meter framför oss stod två ungdomar och delade ut kort till förbipasserande, med en banderoll bakom ryggen. På banderollen fanns en bild av en ung kvinna med glasögon och en text som såg ut ungefär så här:

“Whenthefacts
change,Ichange
mymind.
Whatdoyoudo?”

Min kollega tog ett par rutinerade steg åt sidan, men jag stannade och tog emot ett av korten, för att se vad det handlade om. Kortet gav inte mycket mer information än banderollen, det enda som meddelades var att citatet kom från John Maynard Keynes och att det finns en sajt som heter www.time2thinkagain.eu. Dessutom nämndes ett datum, 18.10.2011.

Kollegan blev förvånad över att jag tog emot ett kort, själv var han hos optikern för några månader sedan men jag behövde kanske nya glasögon? Han kopplade bilden på kvinnan + den svårlästa texten + ungdomarnas placering utanför en optikerbutik till någon ny glasögonkedja. Jag hade på känn att det handlade om något annat och eftersom jag är intresserad av konstig kommunikation stoppade jag kortet i fickan för att kolla saken senare.

Observera att jag var intresserad och att jag verkligen tänkte kolla vad det rörde sig om. Men när vi kom tillbaka till kontoret hade vi en hel del att följa upp och sen blev det en annan dag och inte kom jag ihåg att titta på det där kortet de stunder jag hade tid att göra det.

För att göra en lång historia kort så hittade jag kortet igen i dag och nu knappade jag in adressen för att se vad som skulle dyka upp. Jag måste säga att jag blev uppriktigt förvånad när sidan handlade om att EU bör tillåta genmodifierade grödor i Europa. Ta gärna en titt, det är ett påkostat PR-projekt med en film från framtiden, med en blogg och lite kringinformation. En organisation som heter BioEurope har lagt ner många sköna euroslantar på att lobba för en ändrad syn på det som andra kallar genmanipulation.

Om vi helt och hållet bortser från frågan om genmodifierade odlingar (mitt jobb ligger inom en helt annan del av det politiska fältet) så tycker jag det här är ett typexempel på en sorts kommunikation med omvärlden som man ser alldeles för mycket av. Någon har sålt på organisationen BioEurope idén att man ska vara lite kryptisk, att folk ska bli nyfikna och undersöka vad det är de vill få sagt. Det är ungefär som idiotkampanjerna om bröstcancer på Facebook. Grejen är bara den att folk i allmänhet inte blir nyfikna när någon mumlar något otydligt. Folk har annat att tänka på. Om organisationen satt upp en banderoll med rubriken “Du tror du vet vad genmodifierade odlingar är, men du tror fel” så skulle jag åtminstone bli provocerad – och förmodligen en aning nyfiken.

Så, kampanjen har en sajt med den helt intetsägande adressen time2thinkagain.eu, de har en tjej som heter Molly som uppdaterar en blogg som heter Seed.Feed.Food, de har en Facebooksida med samma namn och de har Twitterkontot @SeedFeedFood. Men jag undrar verkligen om sajten har några besökare och hur de hittat dit i så fall. (Facebook: 36 personer gillar sidan. Twitter: 461 followers).

Min bedömning är att de gjort en rätt trevligt bygge men missat att montera in en ytterdörr.

Sen undrar jag om de har rätt om GMOs, men jag tvivlar på att jag hittar neutral information om den saken på den bloggen.