Identitetshandlingar

Följetongen ID-kort nu! rullar vidare. Maken och barnen ska alltså begära ID-kort hos kommunen (i Belgien sköter kommunerna folkbokföringen) och där godkänns inte svenska personbevis som födelsebevis och vigselbevis.

I förra avsnittet (som väl inte sändes i den här kanalen?) beställdes en ny uppsättning stämplade och signerade personbevis från Skatteverket. Sedan gick vår hjältinna till svenska konsulatet och fick ett dokument som på franska intygade att ett personbevis är en offentlig handling från Sverige. Allt scannades och skickades till kommunens utlänningsavdelning för ett förhandsbesked om de kommer att godtas. I slutet av förra veckan kom äntligen svaret: Nej.

Svenska dokument måste, till skillnad från de flesta andra EU-länders intyg, översättas av auktoriserad revisor och apostilleras av notarius publicus. Man kan tycka att det svenska generalkonsulatet borde kunna ha en liten artikel om detta på sin hemsida. Samtidigt inser jag, efter att ha diskuterat detta med ett antal svenskar, att det beror så på. Vilken kommun man bor i, vilken handläggare man hamnar hos. Mitt eget ID-kort sökte jag via kommissionen och den vägen gick det hur bra som helst med svenska dokument. Att vi vill ha kommunens ID-kort till familjen är för att de ska ha rätt att arbeta i Belgien.

Så, läget just nu är att jag skickat en förfrågan till en auktoriserad översättare från svenska till franska och att jag tagit kontakt med en advokatbyrå i Sverige som är notarius publicus. Jag ska skicka dokumenten dit, och sen får vi väl se hur det går…

Åter till Twitter

Jag har varit på konferens och lyssnat på halvintressanta föredrag om sociala medier. Väldigt mycket predikan för de redan omvända, väldigt lite praktiska idéer hur man kan använda de här verktygen i de sammanhang jag jobbar i, ännu mindre prat om vad man kan få ut av det hela. Någon – och jag ber om ursäkt för att jag inte kan minnas källan – berättade att han efter en längre tids företagsfejsbookande lämnat den plattformen för att återanvända som privatanvändare. Hans något förvånande (för honom själv åtminstone) upptäckt var att han inte alls vill ha företag och organisationer i sitt flöde. Själv följer jag nästan inga företag på FB-sidan men en hel del EU-relaterade konton.

På jobbet har vi en intern diskussionskanal i Yammer. Med tanke på hur många som är med så är det få som använder den regelbundet. Kanalen har inte marknadsförts på något vis, det är “word of mouth” som lockar dit användare. Trots det tror jag många skräms bort av att ett tjugotal personer (högt räknat) står för en överväldigande stor andel av innehållet. Under veckan som gått har jag kommenterat lite här och var och startat en liten diskussionstråd och som en följd av det hamnade jag på en lunch med några av de mest förekommande skribenterna. Det är människor jag knappast skulle ha träffat annars, och jag tror jag kan ha glädje av att behålla kontakten med dem. Men jag undrar ändå om Yammer är något jag har tid att ägna mig åt på jobbet.

Samma sak med Twitter. Jag har börjat twittra flera gånger och slutat för att jag varken hittade tid eller ett format som passade mig. Under konferensen skrevs en hel del med hashtagen #europcom  och jag satt och önskade mig en apparat med wifi för att kunna kommentera några av de tristare inläggen. Samtidigt vet jag inte om jag vill bli en del av häcklandet som lätt breder ut sig när kreativa människor – som högstadieungar – får möjlighet att skicka lappar till varandra när vikarien inte ser. Det var ändå roligt att läsa sammanfattningar efteråt och det fick mig att ta upp det gamla kontot igen, den här gången på engelska. Vill du följa mig på Twitter finns det en liten knapp här uppe till höger.

Sociala medier är människor som knyter an till människor och som gemensamt skriver fram och länkar fram en ögonblicksbild av livet. Företag och organisationer kan försöka vara med, men jag tror det finns en dum optimism om vad deras roll kan eller ska vara i blandningen.

Existensen

Mannen framför mig på bussen är smutsig och luktar illa. Kring halsen har han en stor rutig sjal, eventuellt en bordsduk, med stora blodfläckar. Från det att jag stiger på vid Josaphat tills jag kliver av vid Madou pratar han, oavbrutet. Eller låter, det är nog mest det han gör. Han sitter med en hand under sjalen, framför munnen och ser ut som om han håller i en liten fyrkantig mikrofon, en sån som radiopoliser har i deckare. Kanske rapporterar han till sitt eget högkvarter. En turkisk mamma tecknar diskret åt sin mörklockiga åttaåring att han inte ska sätta sig där, på bussens enda tomma säte, alla andra förstår helt av sig själva att det inte är ledigt på den platsen.

Mannen pratar, låter, viskar, stönar och pratar i sin mikrofon eller hand eller sjal och verkar inte ta någon notis om att det finns andra i bussen. Jag ger upp försöken om att begripa något i hans flöde och koncentrerar mig på en novell i boken jag läser. Inger Edelfeldts berättelse om en liten flicka som möter en man i skogen får ett extra hotfullt lager av det malande ljudspåret från stolen framför mig. Så slänger mannen plötsligt ut med armen och utropar “ça, ça n’existe pas ça n’existe strictement pas!”

Bussen stannar vid Madou och de flesta kliver ur för att ta tunnelbanan. Mannen sitter kvar och låter som en racerbil som varvar, växlar upp och varvar igen. Dörren glider igen och bussen svänger ut i trafiken. Vi andra väller ner i underjorden.

Våldet och nöden

Någon jag känner berättade om en dröm. Det var inte jag som drömde och det var ett tag sedan jag hörde berättelsen, så vi får väl säga att det nedanstående är löst baserat på det som sas och mer speglar hur jag upplevde det hela.

Det var en krokodil, en ganska liten och mycket fin krokodil, och den bet mig i handen. Den bet så hårt att den satt fast och det gjorde ont. Jag hade en slägga och jag slog den. Jag slog den i huvudet och jag slog på ryggraden och längst hela stjärten. Jag krossade den och den blödde men den släppte inte taget. Jag slog ännu mer, så hårt jag kunde och den gick sönder men den släppte inte. Och den kved. Jag visste inte vad jag skulle göra. Den tuggade på min hand och det gjorde mycket ont, men gjorde det så ont att jag kunde slå ihjäl den? Den kved och dog inte. Jag slog, jag visste inte vad jag skulle göra. Och det var blod överallt.

105/1000

Lördagen präglades av regn med medföljande golvtorkning, tonårsbesök med medföljande matlagning och ett arkivfynd med medföljande montering.

Ännu ett Ikea-paket! Vad månde detta vara?

En låda som stått oöppnad sedan vi impulsköpte den på Ikea i Metz för fem år sedan.

Kommer ni ihåg hysterin kring Ikeas samarbete med svenska konstnärer 2006? Jag läste några förhandsartiklar och blev väldigt förtjust i Denise Grünsteins fotografi av en kvinna i en förvildad trädgård. När jag läste om hur folk köade och slogs för att få en av de tusen kopiorna som gjordes av varje verk, tja, då gav jag upp allt hopp om att få tag i en av dem. Några veckor efter lanseringen var vi på Ikea i Metz och döm om min förvåning när några lådor med konstverk låg inslängda på en hylla utan att någon verkade ta någon notis om dem. Jag plockade åt mig en Grünstein och funderade på att köpa och ebaya de andra, men det struntade jag i.

Hösten 2006 bodde jag på en väninnas vind, så frågan om var man sätter upp en tavla som är 250 cm bred fick vänta. När jag körde bil till Sverige sommaren efter fick paketet följa med, och sedan dess har det stått i garaget i Skellefteå.

I går kom vi fram till att tavlan skulle bli fin över vårt ganska nya matbord. Jag var lite orolig över att duken skulle ha blivit dålig av den långa förvaringen i det kalla garaget, men det var inga problem. Jag monterad ihop aluminiumramen med sexkantnyckel och vi spände upp väven någorlunda bra. Det skulle bli bättre med träram och nubb, älskar vi bilden även i fortsättningen kan vi kanske uppgradera monteringen.

Just nu monterar Jan upp väggfästen och snart kan vi hänga den på plats!

Spelar det någon roll att det är nummer 105 av 1000, skulle jag tycka lika mycket om bilden om den var ännu en av hundratusen Ikeaaffischer? Faktiskt spelar det roll. Bilder blir nötta och tappar sin attraktion om man ser dem överallt, hela tiden.

Nyinflyttad i Hollerich. Lite ensam.

Så blev det med en annan favorit. 2006 eller 2007 köpte jag en engelsk affisch från Barter Books, en engelsk bokhandel som hittat en beredskapsaffisch från andra världskriget och tryckt upp kopior av den. Strax efteråt började hela världen göra egna versioner, och sen kom alla skojiga pastischer. När jag flyttade in i min lilla studio i Luxemburg betydde texten faktiskt något för mig, nu har jag svårt att tänka mig att den ska få en väggplats i det nya huset.

Kanske får den hänga lite undanskymd, kanske får den stå på vinden tills den blir en glad återupptäckt en dag i framtiden när det behövs lite motståndsanda.

 

 

Dementi och grundkurs i Schaerbeekiana, del 1

I förrgår kom det ett brev i brevlådan från borgmästaren och hans ersättare. Upprörda kommunbor hade meddelat att de fått ett obehagligt brev från dem och nu vill de med kraft uttrycka att de inte alls låg bakom det utskicket. Saken är polisanmäld. Förmodligen är det den riktiga borgmästaren som har skrivit brev nummer två, och naturligtvis förstod jag (efter en andra läsning) att det första inte var på riktigt.

Det falska brevet var ändå effektiv propaganda. Jag bär med mig en känsla av att den politiska ledningen för vår nya kommun står för en hård och omänsklig politik. Detta trots att jag inte ens hunnit lära mig vilket/vilka partier som styr kommunen och vad de vill och gör.

Så, jag ska försöka ta reda på hur det står till med den saken…

Hela kommunen!

Det jag kan berätta just nu är att kommunen har 123 267 invånare (1/8 2009) och att den är vanvettigt tätbefolkad (Schaerbeek täcker en yta av 8,14 km², vilket innebär att det bor obegripliga  15 143 människor/km2) . Av kartbilden här kan man få känslan av att Schaerbeek är en glänta i en oändligt stor skog. Så är det inte alls, kommunen är på alla sidor omgiven av stenstad. Förutom Josaphatparken (den gröna kroken i mitten av kartan) och några mindre grönytor som kan anas i bilden så har kommunen ett alldeles eget naturreservat. Mer om det en annan dag!

Mentala bilder

Min kamera och min dator vägrar tala med varandra. Därför får ni försöka tänka er

  • en ovanligt hög bokhylla som är nästan full med böcker,
  • dess tvilling som fortfarande häckar i ett antal platta paket,
  • en stor hög tomma banankartonger,
  • en klargul parkeringsvinjett
  • en höstvecka med 20 plusgrader eller mer,
  • en helg där alla måltider intagits under bar himmel,
  • en administratör som vägrar acceptera att svenska registerutdrag skulle kunna vara födelsebevis,
  • en polis som kontrollbesiktar nyinflyttades inflyttning,
  • en favoritkollega som bytt jobb,
  • en virkad spiral i fult garn,
  • många återfunna små saker,
  • ett kroniskt kaos,
  • en grundmurad känsla av otillräcklighet och
  • hyfsat regelbundna ögonblick av stor glädje.