Saker som hänt som kan vara värda att nämna; mer för evigheten än nuet, för nu minns vi ju fortfarande hur det är:
På ID-kortsfronten har det faktiskt gått så långt att både maken och J den yngre fått sina plastkort efter ett par vändor krångel som jag inte ids gå in på. J den äldre hade olyckligtvis ett foto som efter många om och men befanns vara för blekt (tänk blekblond gosse i vit t-shirt mot vit bakgrund, aningens överexponerad). Endera dagen ska nog han också få sitt kort.
Nästa steg är att gossarna ska få bankkonton. Makens spärrade konto är för övrigt äntligen öppnat igen. Ett varningens ord till dig som kanske googlar bank i Bryssel eller Belgien: Centea är en billig bank att låna från men de är dåliga på allt annat och har man inte belgiskt id-kort spärrar de ens konto efter en tidsperiod som de i vårt fall aldrig berättade om. Vår sommarsemester hade kunnat sluta riktigt illa om vi inte haft ett visst mått av tur. Pojkarnas konton kommer naturligtvis att öppnas i en normal bank med kontor och personal och sånt.
Vi åkte inte till Sverige på påsklovet i år. Det kändes trist, men eftersom vi precis köpt en vattenavkalkare som kostade nästan lika mycket som våra flygbiljetter skulle gått loss på så fick det vara. Sen köpte vi skåp och jox på Ikea för ungefär lika mycket som hyrbil och snöskoter skulle ha kostat och det var förstås bra men en klen tröst när de solblå bilderna från Norrbottensfjällen började ramla in.
Ett av skåpen vi köpte var ett stort och bra skafferi. När det efter en extrasväng till Ikea och tacksamhet till smart personal äntligen stod hopmonterat i rätt färg ville jag bara måla den lite fläckiga vägen bakom innan vi ställde in det på plats. [cue spooky music]
Det luktade lite underligt i hörnet, lite jordkällare. Och gipsskivan var förvånansvärt mjuk. Och det var blött när man lirkade bort vägglisten och stack ner ett finger. Illa.
För att göra en trist historia kort så kom en akutrörmokare och slog hål i golvet och där under hittade han rostfria värmeledningsrör ingjutna i betongen. Tyvärr inte alls rostfria längre, för de var inte skyddade med plast. De var sönderrostade och sprang läck när han knackade fram dem ur betongen.
Så, nu har vi ett dike i köket, med jord och sten i botten, en fuktig betongplatta och sönderslagna klinkersplattor. Tjoho. I dag kom vi på hur vi kan lösa det hela på ett förhoppningsvis bra sätt, ‘förhoppningsvis’ being the operative word.
Annars är det mesta som vanligt, och så tänker vi köpa hund. Men mer om det en annan dag.
