048 Det man vattnar, det växer

Jag tror att det var en av mina gamla kolleger som gav oss minnesordet “Det man vattnar, det växer” när vi gifte oss.  Där och då gällde det naturligtvis kärlek och mellanmänskliga relationer, men de senaste dagarna har jag tänkt att man kan använda det om så mycket annat.

Till exempel gäller det journalistik. Om vi bara läser och delar “19 söta hundar du aldrig trodde du skulle vilja ta med dig hem” och inte  undersökande journalistik eller välskrivna reportage, vad tror ni medierna tror vi vill ha? Var lönar det sig att lägga annonser? Läs Ehsan Fadakar som skriver i Aftonbladet om just detta.

Samma resonemang gäller naturligtvis också människor som gör bra saker. Uppmuntra det oväntat superbra eller bara normalbra om du vill ha mer av samma.

Och det gäller lokalproducerat, rättvist, ekologiskt och allt annat man vill .

I dag köpte jag till exempel en bok på nederländska bara för att uppmuntra ett fint initiativ – och naturligtvis för att förbättra mina egna språkkunskaper.

texel 137

Författaren har samlat in gamla fotografier på fiskare och sjöfolk längst hela den holländska nordsjökusten och har återskapat deras ylletröjor i moderna garner. Olika mönster var populära i olika byar, men det var inte så strikt att man inte fick bryta mot det. Tidigare har jag hört sägas (om tröjor från de brittiska öarna) att syftet skulle vara att göra det lättare att identifiera omkomna. Men det låter ju för hemskt, inte är det väl sånt man vill sitta och tänka på när man stickar en värmande tröja till sin man eller son.

texel 141

Det är ingen stor stickkonst, alla tröjor följer samma enkla T-modell men med olika ytmönster. Men det är en vacker bok om livet i de här trakterna för lite drygt hundra år sedan, med fina arkivbilder.

För den som inte känner en mystisk dragning till det nederländska språket finns boken även på engelska. Dutch Traditional Ganseys heter den då. (Och apropå språk och hav så är det lite kul att genser på norska kommer från samma ord som engelskans gansey, nämligen ön Guernsey. Och ni ser väl att tröja på holländska heter trui?)

texel 135

Det här ska inte bli en fiskartröja enligt bokens modeller, men en varm tröja eller jacka ska det bli. Det flerfärgade är handspunnen texelull i olika naturliga fårfärger från ön. Det lite tunnare naturvita är också texelull men maskinspunnen och lite tunnare och mjukare. Jag vet inte riktigt vad det ska bli för modell, än så länge vet jag bara att den ska vara rätt hårt och tätt stickad och att det handspunna inte är behagligt mot huden. Därför tror jag att jag ska använda det tunnare garnet till muddar och kanter, men det kan hända att jag får söka en annan lösning om det också kliar. Kanske besparingar i något helt annat material kan fungera.

Ännu mer lokalproducerat: tulpaner skördade här och nyss:

texel 013

047 Sökarna

texel 129

Det här är ett vattendrag på Texel, med en massa måsar. Typ. Och en sluttande horisontlinje som borde varit rak.

texel 151

Det här är fyra förväntansfulla människor med väldigt dyr utrustning, uppradade på strandkanten. Och då vill man förstås genast scrolla tillbaka till sjöbilden och se om det finns något exklusivt där. Men hur skulle jag känna igen en nål i den höstacken?

(Särskilt som min bild är tagen utan stativ, med ett objektiv jag inte älskar. )

Under dagens promenad mötte jag en cyklande fågelfotograf som på holländska undrade om jag sett en viss fågel som jag efter lite funderande kom fram till måste vara brushane. Tydligen mellanlandar den på Texel i dag, för fortsatt färd mot Norge. Jag talade om att jag inte kan något om fåglar men att jag inte trodde att jag sett någon. Sen fick jag syn på en okänd fågel och tog en suddig bild för att kunna kolla om det möjligen var den eftersökta norgefararen. Men jag tror minsann det var en rödspov.

texel 063

Låter jag entusiastisk? Inte särskilt. Fascinerad över att detta kan få folk att investera i utrustning och resa många timmar för ett sms om en siktad raritet. Och glad över att folk bryr sig om det som lever. Men nog är det lite konstigt också.

Jag har i alla fall förstått att rödspoven är ovanlig i Sverige. Så om jag ändå börjar samla fågelkryss kan jag komplettera blåmes, domherre och skata med något lite ovanligare.

Jag tror jag hade en tanke om påsken när jag började skriva, men den kom liksom bort. Vi tänker väl på fjädrar i riset i stället.

046 Livets lammungar

I dag var storpojken och jag på besök på en fårgård tillsammans med en massa härliga friluftsfamiljer. Tillsammans med de storögda småbarnen och deras föräldrar fick vi bevittna flera lammningar. Höll sig tackan för långt bort föste bonden fram den till staketet så ingen skulle missa något.

Mycket blod och slem och hinnor var det, och en pojke sa till sin mamma att det såg alldeles för äckligt ut.

“Ja, det är det, men det är alldeles naturligt,” svarade hon.

En av tackorna var inte så mycket till naturbegåvning när hennes andra lamm kom. Det första lammet hjälpte bonden till med, men sedan var han upptagen med annat och tackan fick klara sig på egen hand. Lammet var täckt av slem och när det försökte andas bubblade det bara. Tackan slickade lite på nyfödingens klövar men sedan ägnade hon sig åt den äldre ungen som just lärt sig stå själv. Några av oss mammor i publiken började mäta staketet med blicken, borde vi hoppa över och rädda ungen från kvävning?, men just då kom den andra bonden och hon torkade rent och klappade lite lagom hårt på lammet så det bräkte. Sen tog hon lammen i benen och bar in dem till en kätte med mamman lite motvilligt efter. Hon hade ju just fått syn på granntackans fina lilla unge som kunde ta några steg på egen hand.

Den som till äventyrs kommer till Texel en dag om våren kan med fördel ta en tur till Rozenhout.

045 Om uppväxtskildringar i kyrkmiljö

I dag har jag funderat på den bild av frikyrkouppväxt som målas upp i litteraturen. Jag är för trött och rent bokstavligt urblåst för att skriva ner den långa fundering jag formulerat i huvudet, men det jag har tänkt på är ungefär så här:

Det är till stor del de som lämnat som får/vill skriva berättelsen. På senare tid har det kommit flera böcker som jag inte läst men som har fått en hel del utrymme i tidningar och på bloggar. Det finns några frikyrkomänniskor (CH Jaktlund till exempel) som talar om vikten av att lyssna på berättelserna och kommunicera med de som lämnat församlinarna. Sen finns det andra som menar att det bara handlar om hat och förakt och människor med ett sjukligt behov av uppmärksamhet. Och de uppslitande berättelserna ger man inte mycket för, eller, om man accepterar att de är sanna, ser man dem som extremt ovanliga särfall.

I dag läste jag en recension som gav mig den borttappade pusselbiten. Hen som skrev sa ungefär så här: “Jag känner igen mycket i berättelsen, men jag tror ändå.” Och det är väl de berättelserna som saknas – de som kan se det som fick många att lämna men som också kan förklara vad som fick dem att stanna kvar.

En tanketråd till, troligen ur en författarintervju i Dagen. Lyckas du med något är det guds nåd. Misslyckas du är det dina egna fel och brister. Själv kan du aldrig göra något rätt.

Jag ska spåra upp länkarna och skriva bättre.

Nu säger vi god natt från Texel.

texel 088

texel 066

042 Slak och spak

Det har varit en intensiv vecka, med fredagen som upphämtningsdag för allt som borde bli gjort före semestern men som fått maka på sig för avskedskalasets skull. Naturligtvis tog efterarbetet från sagda kalas en stor del av energin i dag med, så det blev slitigt att få ihop allt. Eller det mesta. Kvart över sju fick det ogjorda vara ogjort och jag tog bussen hem.

Sen skulle jag hämta storpojken vid flyget så jag hann inte äta något utan fick köra ut till Zaventem direkt. Efter lite dumt parkerande kom jag till ankomsthallen och upptäckte att planet var 45 minuter försenat. Så då köpte jag en bok, och väntade. Och väntade. Och när de väl landat fick jag vänta ännu mer för bagagehanteringen blev 30 minuter försenad. Till sist dök de ändå upp, de glada gamängerna.

Jag hade lovat att skjutsa hem en av kompisarna som skulle bo alldeles nära oss men som naturligtvis bodde en bra bit längre bort. Hon hade dessutom väldigt dålig koll på hur man skulle köra bil hem till henne. “Men vet du var Colruyt ligger? I Woluwe St Pierre ? Vi bor nära där.” (Svensk översättning blir ungefär “Vet du var Willys ligger? I Bromma? Där ungefär…”) Svar nej. Jag vet varken det eller var WSP:s kommunhus ligger.

Med hjälp av Garmin och med stjälp av min tveksamma syn och slaka hjärna kunde vi ändå till sist lämna av flickebarnet vid hemmet. Halv elva kom vi hem och då var det äntligen matdags.

I morgon startar påsksemestern och jag ser inte ett dugg fram emot att få köra bil till strax norr om Amsterdam. Ingen har packat och ingen har tänkt. Men det blir säert bra. I morgon är ju en annan dag.

 

041 Jag fäster min kärra vid ditt fyrspann

I kväll har vi sagt adjö till vår högsta tjänstemannachef. Han byter bana kan man säga, på så sätt att han går till en annan gren av EU-trädet, en gren dit de flesta av hans nuvarande underställda inte kan komma.

Kanske övertolkar jag människors reaktioner och kanske misstolkar jag orsakssamband som skymtar fram, men det känns som om det finns ett antal människor som är lite oroliga i kväll. Det är inte konstigt att många kan tacka högsta chefen för sina positioner, så är det ju alltid. Men nog det finns de som nog hade räknat med att få åka lite längre på sina biljetter. Och nu kliver det plötsligt in andra makthavare som sannolikt har andra idéer, andra åsikter och möjligen andra pålitliga medarbetare som behöver en ny stol.

Intressanta tider framöver… För mig som jobbar på golvet blir det troligen inte samma sorts förändring. Jag fortsätter i stort sett enligt det credo en av mina chefer lärde mig: “Our duty is to say what we think and do as we’re told.”.

I dag pratade jag med en sekreterare som håller på att organisera sin chefs pensionskalas. Hon har jobbat med honom i mer än 15 år, på ett antal jobb. De har nog trivts bra i hop, men vilken konstig situation när det plötsligt bara tar slut. Jag föredrar nog att trava fram i min egen takt och inte fästa kärran vid andras hästar.

039 Tidens tand tar sina tuggor

I går intervjuade jag vår generaldirektör i 25 minuter på video. Det var faktiskt första gången jag gjorde en filmad intervju och det var lite nervöst innan. Det gick rätt bra, men det är förstås svårt att intervjua någon som håller ett litet anförande kring varje fråga. Det blir aldrig ett samtal.

I dag tänkte jag klippa ner det hela till max tio minuter men det var svårt. Riktigt svårt. Kanske får jag be någon annan välja, någon som inte tappar tråden och stirrar så häpet på utfrågarens valkar och rynkor.

Nästa gång måste jag be någon kvinnlig kollega följa med och tala om hur jag ser ut i bild så vi kan ändra vinklar och ljus. Min fotograf i går (som gjorde ett utmärkt tekniskt jobb och fixade väldigt bra ljud) har ingen direkt känsla för kvinnlig fåfänga.

Tur att jag också är lite begränsad på det området… Annars skulle det kunna hända att hela intervjun liksom råkade bli felformaterad och gick upp i rök.

Nästa steg på vägen mot att bli en ogenerad tant tas på torsdag då det blir sång av egenskriven text och någon form av interpretativ dans inför alla kolleger på samma GD:s avskedstillställning.

Kanske är de bästa textraderna “Enter in negotiations / with all those other nations / bringing EU home affairs to everyone. ”

Ja, ni ser var man står internationellt…